Baktanke: När jag var otrogen

Nej, det är inte som ni tror. Inte så. Men, alltså, ni vet hur sotare är det sista skråväsendet? De har sina inrutade områden, ingen konkurrens.

Lite så börjar det ju bli med pizzerior också. I konkurrens med alla andra matställen så gäller det att slå vakt om den lokala pizzerian. Det är jättebra om det finns ett thaiställe också, eller ett sånt där moderna hamburgarhak där köttet är gjort på surdeg och brödet är handmosad högrev. Eller nej, tvärtom? Jag är inte säker. Men ni vet vad jag menar.

I området där jag bor finns en pizzeria som togs över av två bröder från Balkan runt år två tusen. I ungefär tjugofem år, en hel generation, har de drivit pizzabutiken. I ur och skur. Utom en månad om året då de tar semester, tar med barnen till det forna hemlandet, badar i Medelhavet och allt som de gjort sig förtjänt av genom att baka och serva otroliga pizzor under övriga året.

Jag brukar gå förbi och beställa en pizza någon kväll i veckan när jag kanske kommer hem lite senare eller är mer jäktad än annars. Någon av de tre sorter som jag tycker funkar bäst här. De känner mig – de vet vilka tre sorter jag väljer mellan. Ja, ibland kan de nog nästan gissa vilken det blir innan jag ens har bestämt mig.

Vi har ju alla våra favoriter när det kommer till pizza. Vi vill ha den med de där gummiaktiga räkorna på, eller så vill vi inte det. Ananas? Banan och curry? Kebabpizza med vispgrädde? Du har dina favoriter, jag har mina.

Det enda som inte går för sig är att störa sig på andras pizzasmak. Pizzan är vars och ens ensak. En sak mellan dig och din pizzabagare. Vi dömer inte.

Nå, det här tilldrog sig under sommarmånaden när bröderna var utflugna. Jag blev plötsligt väldigt sugen på Calzone, vilket är udda för den är normalt inte en av pizzorna i min repertoar. Men det blev så, okej? Det är inget jag är stolt över.

Två dagar kunde jag hålla mig. Jag försökte att inte tänka på den där särskilda sortens mediokra burkskinka, som bara finns på pizza. Det är något särskilt med den ändå. Den ihop med den smälta osten – eller om det är ost? Den smakar ju liksom inget direkt ostlikt. Ostliknande massa då. Smält. Mmmmm.

Som sagt, döm inte!

Till slut kunde jag inte stå emot längre. Så likt en annan torsk slank jag skamset iväg. Jag åkte inte ens till den näst närmaste pizzerian. Jag tog bussen till grannkommunen och uppsökte en pizzeria där, som hade jag ett annat ärende.

Jo, det hade jag ju förvisso. Jag tog inte bussen så långt bara för en Calzone. Men, ja, det kändes ju nästan lite så. Som om det bara var en förevändning att jag var där.  

Där åt jag min Calzone, i sällskap med ett halvdussin personer som tittade på fotboll på teve och drack öl. Pizzan smakade precis som de brukar smaka. Jag visste ju det, även om det var tjugo år eller mer sedan jag åt en sist. Den var allt jag föreställde mig att den skulle vara, men det var förstås ingen storartad smakupplevelse. Ingen maträtt ”värd en omväg”, fast jag alltså tagit en för dess skull. En falsk stjärna kanske?

Nå, nu ordningen återställd och bröderna är tillbaka. Jag värnar om min lokala pizzabutik. Den är – nu när postkontoret är borta sedan många år, fler och fler lokaler tas över av mäklare – nästan den mest grundläggande samhällsservice vi har.

Sapient

Dela med andra
redaktionen
redaktionen