Svensk politik präglas av en märklig paradox. Alla våra riksdagspartier, från höger till vänster, står på fundamentet av socialliberalismens idéer – men hur många vågar egentligen bekänna färg?
Socialliberalismen är ett begrepp som bär på ett arv av frihet och solidaritet, ett arv som en gång i tiden definierade det svenska samhällsbygget. Men i dag tycks denna grundsten snarare vara en tyst förutsättning än ett ideologiskt ställningstagande.
Det som gör socialliberalismen unik är dess förmåga att kombinera en orubblig tro på individens frihet med en insikt om behovet av gemensamma institutioner för att skapa jämlika förutsättningar. Staten ska inte vara en välvillig despot, utan en garant för individens möjligheter att själv forma sitt liv. Denna idé genomsyrade allt från rösträttsreformerna till uppbyggnaden av välfärdssamhället. Men var står vi i dag?
I en tid då politik allt oftare reduceras till en fråga om maktspel och taktiska utspel, verkar det socialliberala arvet nästan glömmas bort. Moderaterna och Kristdemokraterna talar gärna om frihet, men de undviker att erkänna det gemensammas värde. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet å andra sidan betonar jämlikhet, men är ofta obenägna att bejaka marknadens potential som en frigörande kraft. Centern har gjort anspråk på socialliberalismen, men deras trovärdighet ifrågasätts av såväl historiska svek som ideologiska glidningar.
Även Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, som i grunden är ideologiska motpoler, har formats av den socialliberala traditionens skugga. Sverigedemokraternas nationalism är ett direkt svar på globaliseringens frihetstänkande, medan Miljöpartiet brottas med balansen mellan individuella rättigheter och kollektivets behov.
Det är här den intressanta frågan uppstår: Är socialliberalismen en ideologisk ryggrad eller en bekväm kompromiss?
Är dess vaga närvaro ett tecken på dess styrka eller dess urvattning?
Svensk politik har blivit expert på att använda socialliberalismens språk utan att för den delen ta dess värden på allvar. Om vi vill återupprätta socialliberalismen som en levande kraft, snarare än en historisk rest, måste vi våga ställa de svåra frågorna.
Hur kombinerar vi frihet och solidaritet i en tid av globala utmaningar och polarisering? Hur ser vi till att staten varken kväver individen eller abdikerar från sitt ansvar?
Och viktigast av allt: Vågar vi åter sätta idéerna före makten?
Socialliberalismen är inte bara en ideologi; det är en påminnelse om att politik kan vara något mer än cynism och kortsiktighet. Men den kräver mod. Mod att se längre än nästa val. Mod att stå för principer när det blåser. Och mod att vara ärlig mot sig själv och sina väljare. Det är ett arv värt att bevara – och värt att utmana.
Lars Olofsson
Hönö
