För tre år sedan fick Peter Örn det besked som alla fruktar. Du har utbredd cancer, berättade en läkare för honom.
Han hade fått prostatacancer. Symptomen hade kommit smygande. Signaler som sagt till honom att något inte stod riktigt rätt till. Han hade sökt läkare. Prover hade tagits. Så kom den där februarimorgonen. Dagen som förändrade hans liv. Inget skulle längre bli sig likt. Han hade drabbats av sjukdomen som redan tagit så många av hans näras liv. Han hade drabbats av kräftan som hans egen mormor kallat sjukdomen den dag som hon själv fick beskedet att hon var sjuk. Läkarens ord kom som en chock. Skakade om honom i hans grundvalar, som han själv uttrycker det.
Få fick veta. Han ville inte få c-ordet stämplat i pannan, berättar han.
– Jag tror att många precis som jag själv har svårt att prata om sin cancer. Kanske beror det på att cancer fortfarande ses som en dödsdom trots att behandlingsformerna utvecklats så mycket. I dag finns det helt andra möjligheter att bota och lindra än för bara ett par år sedan.
– Jag kände att jag var tvungen att samla energi och kraft för att orka. Varje människa är unik i sin reaktion. Några söker stöd och får energi av att berätta. Jag som vanligtvis är en person som pratar om saker valde tystnaden
Peter Örn berättar att han sökte upp all information som han kunde finna. Läste allt han kom över. Ställde många frågor. Träffade några personer som själva hade drabbats av cancer. Han ville ta kontroll över situationen. Men vid sidan av den handlingskraftige vuxne mannen med krav på självständighet och integritet var han en annan person – en ung och rädd pojke som kände behov av tröst och närhet.
– Jag blev som två personer i en. Dels den person som jag var i mitt yrkesliv. En person som lärt sig att hantera både bra och dåliga saker. En person som tar initiativ och tar kontroll. Och samtidigt var jag återigen den osäkre pojken som jag en gång varit.
Tillsammans med sina nära gick han igenom den behandling för livet som alla cancerpatienter tvingas utkämpa. I dag är han botad. Eller som det står i boken som han har skrivit om sin sjukdomstid: han är frisk till dess annat har bevisats.
tystnaden som först känts så självklar för honom förbyttes efter ett par år till en övertygelse om att hans berättelse borde berättas. I boken Prostatacancer – en bok om hopp berättar Peter Örn om sin sjukdomstid. Han berättar om sina upplevelser. Om de känslor som följs av ett cancerbesked. Om den ovisshet och den ensamhet som han kände, trots allt stöd han fick av sina nära. Om hur sjukdomen förändrat honom och hans syn på livet. I boken varvas djupa existentiella frågor med praktiska råd, erfarenhet och information.
– Jag skrev boken efter flera år av tigande. Jag kom fram till att min upplevelse kanske kan hjälpa andra män som har drabbats och få män att söka vård i tid. För upptäcks cancern i tid så finns det bot att få. Kanske kan den också spela en viss roll för anhöriga.
Han berättar om hur cancern fortfarande präglar hans liv, trots att han blivit fri från den.
– Inte varje dag. Kanske inte ens varje vecka men varje gång jag går på en ny kontroll, när jag sitter där i väntrummet och väntar på läkarens besked, så kommer den starka känslan av ovisshet som präglade min sjukdomstid över mig. En känsla som direkt byts mot en känsla av eufori så fort jag får beskedet att allt ser bra ut. Att cancern inte kommit tillbaka. Då lovar jag mig att jag aldrig mer ska bli arg eller irriterad över småsaker. Varje gång lovar jag mig det. Men sedan händer något och jag blir kanske ändå arg och irriterad. Så är ju livet.
För Peter Örn finns det ett liv före och efter cancern. I dag värdesätter han vardagen och närheten till de människor som står honom nära mer än han förmådde göra innan han blev sjuk, berättar han. Och han uppskattar saker som gick honom förbi tidigare.
– I dag uppskattar jag vardagliga ting som koltrastens sång och årstidsväxlingarna på ett helt annat sätt.
– Jag väljer numera ofta bort saker som inte intresserar mig. Det som uppfyller mig. Inte varje dag. Men ofta. Det är en tacksamhet över livet som gåva.
Text Ylva Westlund Foto Bertil Ekerlid
