När jag besökte min far på demensboendet i Västerås härom veckan kände jag som ofta en slags sorg. En sorg över att vi inte längre kan tala med varandra om allt det han varit med om i sitt långa liv eftersom demenssjukdomen tar över mer och mer av hans minne.
En sorg över att han som arbetat så hårt hela sitt liv nu blivit så hjälpbehövande och utsatt.
Han arbetade aktivt politiskt och fackligt för att förbättra villkoren på byggarbetsplatserna under den stora byggboomen på 1960-talet då allt skulle gå fort och ackordsjobb var vanligt.
Han tycker att han har det bra nu och att han får en god vård och omsorg vilket känns tryggt för mig och jag är naturligtvis tacksam att han fortfarande finns i livet vid 90 år fyllda.
I dag lever vi allt längre och många av oss är också relativt pigga långt upp i åldrarna.
I Sollentuna där jag är kommunalråd och ansvarig för vård-och omsorgsnämnden ökar antalet 100-åringar stadigt. I år finns ett tjugotal 100-åringar i våra verksamheter. Vilket är fantastiskt roligt.
I Sverige lever vi väldigt ålderssegregerat. Det börjar redan i förskolan med småbarnsgrupper för sig och de äldre barnen för sig för att sedan fortsätta hela skoltiden. Boenden anpassas för olika åldrar så som ungdoms- och seniorboenden.
Unga och äldre har inte tillräckligt många naturliga mötesplatser idag och det skapar säkerligen mindre förståelse för varandra.
Hur tar vi egentligen tillvara på all den erfarenhet och kompetens äldre människor har?
Att gå i pension vid 67 år känns för många alldeles för tidigt och andra tycker det är en lagom ålder. Det beror naturligtvis på vad man arbetat med och hur fysiskt krävande det arbetet man har haft varit. Att ha möjlighet att kunna fortsätta arbeta efter 67 år är en viktig fråga att driva. En arbetsplats som består av både yngre och äldre mer erfarna medarbetare är säkerligen mer dynamisk och effektiv.
Många känner sig inte längre tillräckligt behövda. Att engagera sig i sina barnbarn, läsa böcker eller resa räcker inte i längden.
Politiken kan nog fylla det tomrummet för en del och politiken skulle tjäna på att ta till vara äldres erfarenhet i större utsträckning. Vi förtroendevalda ska representera hur samhället ser ut och därför behövs människor som både är unga, mitt i livet och äldre i politiken.
Själv bollar jag frågor med flera seniorer. Inte minst Marianne Lundqvist som fyller 92 år i sommar och blev kommunpolitiker i Sollentuna 1956. Att möta personer som har en politisk historia att dela med sig av är mycket värdefullt.
När våra riksdags-, landstings- och kommunlistor nu ska sättas under hösten så glöm inte bort de årsrika som allas vår fantastiska Barbro Westerholm föredrar att kalla de äldre.
Anna Lena Johansson
