För mig är det mitt i semestern. Det är nyttigt att inte jobba, i alla fall några veckor per år.
Inte så att mitt liv är så superstressigt i vanliga fall, men ändå. När man har laddat för att ringa det där samtalet som man borde, så visar det sig att det är lunchrast. Och sedan när man tar nästa tag så är arbetsdagen slut. Himlars vad arbetsdagarna går fort för dem som jobbar.
Den här sommaren har det svenska badvattnet hittills inte nått badtemperatur, utom för mina grannar som envisas med att morgondoppa fast termometern i Stockholms skärgård står på 16 grader. Köerna ringlar till Gekås och parkeringarna vid alla stormarknader är fulla.
Det är bara på Facebook som alla tycks ha bra väder. Sällan har jag sett så mycket solnedgångar utan moln eller prunkande jordgubbstårtor. Vid de trevliga middagarna immar rosévinet och filtarna göms i bakgrunden. Många hetsar sina vänner genom att lägga ut svettiga bilder på brunbrända familjemedlemmar vid Medelhavet.
Annat var det förra året när åskskurarna var vardag i södern, medan de som stannade i norr flämtande i värmen. Den tiden kanske kommer i år också, vem vet.
En annan sak som hänt för mig denna sommar är att jag har kommit att uppskatta, högakta och till och med älska AT-läkare och semestervikarier. Ja, alla de som tvingas jobba när vi andra har semester. Visserligen är denna kategori av medarbetare lite oerfaren, men de svarar i telefon på sina telefontider. De sitter inte i möten. Deras barn verkar inte vara sjuka – förskolan har stängt och någon stackars morfar eller farmor tar hand om de snoriga barnbarnen.
Och dessa välfärdens skelett verkar ha fått befogenhet ett fatta beslut. Detta har fått mig att vara nöjd. Nöjd med att bistånd beviljas. Nöjd med äldreomsorgen tar emot nya gäster. Och nöjd med att personalen på gruppboendet engagerar sig i sina brukare.
Länge leve semestervikarier.
Helena Dyrssen är f d statssekreterare för Folkpartiets samordningskansli i Rosenbad.
