Landskapet glider förbi under mina fötter. Jag färdas i 713 kilometer i timmen, på 11 030 meters höjd, enligt flygplanets internettjänst. Från luften kan jag blicka ner på ett Europa med välordnade samhällen, uppodlad mark, vägar och skogar. Jag ser inga gränser, utan tar mig – utan att visa pass – från Östersjön till Medelhavet på drygt två timmar. Billigt, bekvämt och säkert.
Flygplanet girar ut över det grönblåa vattnet före landning och jag påminns om hur stort Medelhavet faktiskt är, och att det inte är konstigt att man kan drunkna däri. Jag är lyckligt lottad. Jag är född på en rik kontinent och är medborgare i ett land som inte varit i krig på över 200 år. Det ger mig möjligheter som man bara kunde se upp i det blå förr i tiden – eller för den delen om man flyr för sitt liv från krigets Syrien.
Hade jag varit tvåbarnsmor i Damaskus hade jag förmodligen också riskerat livet för att få ett drägligt liv i Europa. Flyktinglägren i ett grannland, eller att leva på gatan i Beirut, är inte fullgoda alternativ för barn. Föga talar för att kriget är nära ett slut. Tvärtom.
Assad-regimen, IS och rebellgrupper massmördar civila i detta nu. Man har slutat räkna de döda. Storpolitiken i regionen gör att ingen ingriper, trots att marktrupp och andra beslutsamma åtgärder krävs för att få ett stopp på kriget. Konflikten riskerar istället att eskalera och destabilisera Mellanöstern ytterligare. Detta sker vid tröskeln till EU, men vi, 500 miljoner människor, har ledande politiker som träter om hur vi ska kunna ta emot några hundra tusen människor. Vi rullar ut taggtråd vid vår gräns för att stänga människor på flykt ute. De får inte sätta sig på ett flygplan för att komma hit, de får inte ens genom att vandra över stock och sten komma in för att söka asyl.
Detta är skamligt.
Säkerligen kommer vi, när kriget så småningom ebbar ut, få se fasansfulla bilder på lemlästade människor och då fråga oss varför vi inte gjorde mer. Igen.
Om inte humanitet räcker som svar på varför vi borde ta emot fler människor finns det ekonomiska skäl. Uppe i lufthavet streamar jag en TED-föreläsning av matematikern Geoffrey West. Han förklarar att när vi bildar nätverk ökar vi vårt välstånd exponentiellt. Ju fler människor som samlas i städer, desto mer effektivt använder vi våra resurser och blir allt mer påhittiga. Urbaniseringen håller på att omvälva vår värld. Varje vecka flyttar en miljon människor in till städer – och det gör människans tillvaro rikare.
Men flyktingar ses alltför ofta som kostnader. Angela Merkel visar ett stort hjärta, men hon har säkert tittat på befolkningspyramiden i Tyskland också. Hälften av alla i Mellanöstern är under 24 år. Vi har alla skäl att välkomna dem hit. Och låt dem ta flyget.
Sofia Nerbrand
Ordförande i Bertil Ohlin-institutet
