Just nu är jag rädd för att Sverige om tio år kommer att ha riktiga ghetton. Och då tänker jag inte på utanförskapsområden som Rosengård, där husen är förhållandevis välbyggda och underhållna, utan på tillfälliga baracker som blev permanenta hem och på personer som aldrig kom in på den vita arbetsmarknaden. Social oro och motsättningar mellan grupper som vi sällan skådat förut.
Detta är inget otänkbart scenario om ansvariga politiker inte orkar renovera det svenska folkhemmet.
Skyll nu inte detta på flyktingarna. De kom bara att bli en strålkastare på problem som har ackumulerats under många, många år. Den svenska välfärdsstaten och arbetsmarknaden har blivit gamla och stela. Bara de som har varit med länge har varit inne i värmen på riktigt. Unga har länge hankat sig fram på andrahandskontrakt, kontakter, föräldrar, vikariat och frilansande. Nya svenskar har det mycket svårare än i alla andra jämförbara länder att få ett riktigt jobb.
Det här har vi vetat länge, men det har i praktiken ägt rum i det fördolda. De som står och trampar vid tröskeln har inte lika starka företrädare som LO i Socialdemokraternas VU.
Nu inser nog många politiker att det system som de har byggt upp och vårdat har blivit till vissa delar omodernt, men nostalgi och politisk feghet kan ofta övertrumfa riskfyllda förslag på förändringar. Men när samhället blir tillräckligt tudelat händer något. Grupp ställs mot grupp. Fattigdomen för uppenbar. Kriminalitet ett allmänt problem.
Förhoppningsvis vaknar fantasin till liv nu, inte om tio år. Det är dags att engagera företagsamheten i civilsamhället, det är dags att låta asylsökanden söka jobb från dag ett, det är dags att se till att delningsekonomin kommer igång för enklare tjänster, det är dags att förändra Las, det är dags att förenkla byggprocesserna, det är dags att slopa hyresregleringen, det är dags att… you name it.
För övrigt är det oanständigt att Sverige nu har en så hård flyktingpolitik som EU tillåter – och att reglerna införts retroaktivt. Det är en skam att inte Liberalerna har opponerat sig mera mot detta. Det är i sanning en skam.
Och kom ihåg – skyll inte framtida problem på människorna. Orsaken står att finna i otidsenliga lagar, regler, myndigheter och normer.
Sofia Nerbrand är ordförande i Bertil Ohlin-institutet.
