Jag laddar ner appen i ankomsthallen på JFK-flygplatsen i New York. Uppger mitt kontonummer och namn samt vart jag ska resa och inom sju minuter står en Uberbil på avtalad plats. Två unga kvinnor som har kommit med planet från Tokyo ska åt samma håll och genom appen har vi matchats att åka med samma bil.
De slår sig ner i baksätet och tjattrar på japanska under hela färden. Själv sätter jag mig i framsätet och börjar språka med chauffören. Det visar sig att han är född och uppvuxen i Brooklyn, men att hans far är från Jemen och fick sitt greencard genom lotteri.
Chauffören och jag pratar om det ena och andra; hur svårt det är att emigrera till USA i dag, huruvida Donald Trumps chanser att bli president är stora, hur det politiska läget ser ut i Mellanöstern och hur Uber fungerar. Den 40 minuter långa resan in mot New York landar på under 30 dollar eftersom jag och japanskorna delar på kostnaden. Jag kliver ur bilen och vet att jag får ett kvitto med s-post, utan att jag och föraren ägnar en sekund åt betalningen. Det går automatiskt pengar från mitt kontokort.
Väl inne i New York kan jag koppla upp mig nästan varsomhelst så att jag kan surfa och telefonera gratis med nära och kära 6 200 kilometer bort. Jag kan också med några knapptryck hitta information om var jag enklast hittar en diner i närheten och hur andra matgäster gillar blåbärspannkakorna. Skulle jag vilja kan jag dessutom beställa all världens mat på Internt och få den hemlevererad på ett kick. Hittills har jag ätit alsaskisk pizza, judiska purimkakor och marockansk couscous.
Allt går att få tag på i staden som aldrig sover.
Vad är då poängen med denna berättelse? Jo, att på en plats dit människor får komma från hela världen, på en plats där ny teknik kan etablera sig, på en plats där man bokstavligen får försöka nå stjärnorna genom att bygga högt och spektakulärt, dit vill män-
niskor flytta. Staden är ett fysiskt uttryck för ett öppet och pluralistiskt samhälle. I New York kan jag andas.
Jag kan inte begripa varför så många känner sig hotade av allt det jag älskar med den stora kosmopolitiska staden. De motsätter sig ny teknik och invandring. Uber ifrågasätts. Muslimska invandrare från krigsdrabbade länder i Mellanöstern provocerar. Skyskrapor förstör stadsbilden.
För egen del är New York ett andningshål. Jag hoppas innerligt att Europa inte hukar sig. Sträck på er! Släpp fångarna loss, det är vår.
Sofia Nerbrand, ordförande i Bertil Ohlin-institutet och medverkar i podcasten PK-liberalerna.
