FISKE. Snart är det EU-val. För de flesta känns väl EU-parlamentet lite långt borta och diffust. Många känner väl också i likhet med mig, att EU inte riktigt går i rätt riktning. Likväl är EU viktigt, och det finns ett antal nationsövergripande frågor som endast kan hanteras/lösas på EU-nivå. En sådan är fisket.
Fisket i Östersjön är i kris. Så gott som alla traditionella matfiskar är utrotningshotade. Strömmingen är bara den senaste i raden att drabbas. Läget är akut, och den enda åtgärd som kanske kan hjälpa är ett stopp för fisket, och i synnerhet trålningen. Självklart klagar och gråter fiskenäringen. Men varför ska just denna näring vara skyddad från strukturförändringar i motsats till alla andra? Fisken i Östersjön behöver en rejäl återhämtningsperiod, och om och när den i framtiden, säg om 20 år, åter börjar tåla beskattning, måste den ske på ett helt annat sätt än i dag, och utan trålning.
Jag var under åren 2009-2014 med om att rösta fram journalisten Isabella Lövin till Europaparlamentet. Där gjorde hon tillsammans med sin tyska kollega ett storartat arbete. Ett arbete som tyvärr avbröts i förtid när hennes parti Miljöpartiet kallade hem henne från Bryssel i den naiva tron att hon skulle kunna lyfta partiet (som jag aldrig skulle rösta på i här hemma) på hemmaplan också. Det arbete Isabella påbörjade har nu tyvärr helt gått i stå. Isabella hade just den kunskap, engagemang och arbetsförmåga som behövdes. Men vem är dagens Isabella? Sverige måste under nästa mandatperiod tillsammans med våra grannländer ta nya tag för att fortsätta reglera fisket. Trots avtalet från 2013 som Isabella var med om att driva fram finns fortfarande väldigt mycket att göra.
Kvoterna måste sänkas radikalt, helst till noll, trålning förbjudas i Östersjön, och de partiska strukturer som fastställer fiskekvoterna måste reformeras. Arbetet med regleringen av fisket måste utgå från fisken, inte fiskenäringen. Den senare har gång på gång visat sin brist på ansvar och kommer att fiska upp den sista fisken om den får. Fiskenäringen i sin nuvarande form har ingen framtid. Den må gå under, men den har grävt sin egen grav.
Men vem ska axla Isabellas mantel? Så vitt jag kunnat se och följa har absolut ingen av Sveriges EU parlamentariker visat nödvändigt engagemang i fiskerifrågan. Samma gäller på hemmaplan. Jag såg en rubrik där Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) uttalade sig om strömmingsfisket i Östersjön.
– Det är komplicerat, sa han. Men det är just precis vad det INTE är. Det är glasklart. Fisken i Östersjön måste skyddas, NU. Jag anser att alla partier behöver göra fisket till sin mest prioriterade fråga i EU-parlamentet, och arbeta tillsammans för att rädda denna vår gemensamma resurs. Här finns en fråga för hugade kandidater att ta tag i, läsa in sig på, och profilera sig på. Men kom ihåg: Det är fisken, inte fiskenäringen som ska räddas.
Christer Albäck
Västerås
