Medan anförandena på Folk och Försvar andas samstämmighet och allvar, syns missnöje och besvikelse i diskussionen runt omkring, i sociala medier. Det handlar om pengar som försenas, men inte bara om det menar NU i denna analys.
ANALYS. För den som inte enbart följer anförandena på Folk och Försvar, utan också diskussionerna på nätet runt omkring, kan det märkas en stor frustration från försvarsanställda – inte minst på det som kallas ”försvarstwitter” – och från andra med insikt i hur upprustningen går, över att den går för långsamt. Även nu.
När Sveriges allra flesta ledande, ansvariga ministrar – med statsminister Ulf Kristersson i spetsen, utrikesminister Billström, försvarsministern och ministern för civilt försvar alla betonar allvaret och att krigshotet nu är större än på mycket, mycket länge, så meddelar finansdepartementet att målet att försvarsanslaget ska nå två procent av BNP kommer att uppnås först 2028, tre år senare än avsett.
”Finansdepartementet bromsar upprustning” var rubriken på Svenska Dagbladets ledarpodd den 12 december 2023.
Och här är den första punkten av förvirring. Två procent enligt vem?
Det ser fortfarande ut som att Sverige kommer att nå Natos uppsatta mål – som också är två procent – under 2024. Men Nato räknar inte på samma sätt som de svenska budgeteringsprinciperna bygger på, så det blir skillnad mellan de olika sätten.
Det är inte storleken som spelar roll här. Inte egentligen. Det är en betydligt subtilare – och betydligt svårare – fråga. Det är en fråga om de försvarsanställdas förtroende.
Att använda godtyckliga procentmål för att styra anslagsutvecklingen är egentligen något förmodligen alla inblandade skulle kunna erkänna är en usel metod i grunden. Särskilt när det gäller viktiga ändamål.
Om det råder en global lågkonjunktur, då ska alltså anslagets trimmas hårt? Fast det kanske är precis då summan egentligen borde vara fredad? Och så blir det kanske. Men när ”politiken” väl kan frångå det åt ena hållet, ja då öppnar det förstås för att vara lika pragmatisk åt andra hållet.
Jasså, det går bra nu – men så här snabbt behöver vi väl inte skriva upp anslaget? Ingen kan ju ändå ha någon nytta av alla nya pengar innan de fått tid att planera för hur de ska användas?
Sverige avskaffade nyligen, under viss vånda, enprocentsmålet för biståndet. Och även om det självklart gjordes för att kunna dra åt svångremmen en hel del, hade redan insikten att det målet kanske inte alltid varit det långsiktigt bästa sättet att styra biståndspolitiken erkänts mellan skål och vägg av många inom sektorn.
Även om den lågkonjunktur som Sverige just nu är på väg genom kulle bli riktigt besvärligt djup och långvarig, så skulle ju inte den militära hotbilden samarbetsvilligt lägga band på sig på grund av det. Att sikta mot två procent är bara ett mål som fungerar kortsiktigt, under återuppbyggnaden.
Det är dessutom ett mått som allvarligt underskattar svårigheterna med budgetstyrning inom staten. Det är alls inte förvånande att det dyker upp snubbeltråd på vägen mellan försvarsdepartement och finansdepartementet om vi på allvar försöker budgetstyra med ett procent-av-BNP mål för utfallet.
Det behöver inte ens finnas en avsikt bakom att det inte går i lås. Det är bara på tvärs mot hur allt annat fungerar inom staten.
Frågan är dock om allt verkligen hade varit frid och fröjd om pengarna hade flutit in som först utlovat. En stor del av missnöjet handlar också om politikens och myndighetssveriges bristande förståelse för den militära verksamhetens särart.
Flera av de militära företrädarna som deltog i Folk och Försvar under måndagen talade om behovet av en ”kulturförändring” inom försvarsmakten självt. ”Administrativ skottfältsröjning”, har det kallats. Att ta bort regler som är i vägen för att bedriva en effektiv och flexibel verksamhet.
Försvarsmakten är en ökänt dålig arbetsgivare. Det har tagit många år att förhandla fram ett nytt avtal som gör att nyckelpersonal inom flygvapnet – piloter inte minst – slutar fly över till privat verksamhet i missnöje. Liknande ilska över förmåner som inte täcker merkostnader och inte kompenserar familjen finns också i armén och marinen. Och soldatlönerna är fortfarande alldeles för låga.
Dels är detta ett ekonomiskt problem. Men det är också en effekt av att knäsatta principer i civilverksamhet inte tillräckligt tydligt fått undantag i den militära som fungerar annorlunda.
Det är många sådana här frågor som måste lösas, där det kan krävas mer pengar förvisso – men där pengarna ändå bara är en del av problemet.
Det vore väldigt önskvärt att ”skottfältsröjningen” fick sträcka sig en bit utanför den snäva försvarssektorn. För att ta ett exempel: Under många år drog reparationen av en landningsbana vid garnisonen i Karlsborg ut på tiden, beklämmande länge.
Det hette att ”frågan bereddes i Försvarsdepartementet”. Det gällde priset på att renovera landningsbanan så att flygvapnet kunde landa sina transportflygplan där när fallskärmsjägarna skulle hoppträna. Men år efter åt hölls pengarna inne. Utan att få godkännande från både försvarsdepartementet och finansdepartementet under samma verksamhetsår blev det liksom inte av.
Ett sådant beslut om underhåll av befintliga, viktiga installationer borde aldrig behöva gå ens hela vägen upp till försvarsdepartementet, så länge de kan tas inom budget. Men det säger något om hur vildvuxen byråkratin har kunnat växa sig under ”den strategiska timeouten”.
Om dessa frågor inte löses, så är det inte säkert att ökningstakten av anslagen betyder något heller. Om Försvarsmakten inte kan disponera sina resurser utan att ständigt behöver invänta godkännande, blir det nog i praktiken ingen upprustning i alla fall.
Ulf Schyldt