Jag förstår inte riktigt när brevinkastet förvandlades till en allmän skräpkorg, men när jag kommer hem så ligger det någon slags personligt, kolorerat reklamalster på hallmattan och hånskrattar åt mig. Någon ”Bo” som vill åt innehållet i min börs.
Jag förstår och uppskattar idén med post, så där i princip. Finns det tjänsten kvar? Jag känner mig osäker. Jag kan inte påminna mig att jag sett en brevbärare de senaste 20 åren. Har ni? Går det att köpa frimärken längre? Jag tror de är avskaffade.
Men det hindrar ju inte precis den här ”Bosse” från att skräpa ned i min lägenhet.
Medan jag snör av mig vinterkängorna dras ögonen till det färgglada skräpet. Det pockar på min uppmärksamhet. Det vill mig något. Här! Köp! Läs!
Jag vill förstås veta varför Bosse befläckar min hallmatta, så jag ringer Akademibokhandeln. Där spelar telefonisten helt ovetande. Vilken Bosse? Vill inte kännas vid det.
Jag förstår att jag är utsatt för avancerade mind games. De är hala, de försöker kollra bort mig. Jag måste visa dominans, brotta ned den här till telefonist förklädda operatören. Jag drar till med den klassiska repliken ur ”French Connection”, ”Did you poke your toes in Poughkeepsie?”. Visar att jag också kan vara hårdkokt.
Popeye Doyle, Gene Hackmans kanske bästa roll någonsin.
Ingen respons. Telefonisten spelar återigen ovetande. Har aldrig hört talas om vare sig Friedkin eller Hackman. Jag får frågan om jag verkligen mår bra. Jo jo, försök bara! Det här handlar inte om mig!
Jag är på fel våglängd. Eller telefonisten. Det är en åldersfråga. Men jag är inte på väg att acceptera något nederlag. Bara ett tillfälligt bakslag.
Mysteriet Bo. Lite som författarpseudonymen Bo Baldersons verkliga identitet.
Myndighetssverige är att lita på. Skatteverket avslöjar för mig att det finns 85 643 personer i Sverige som heter Bo. Och 17 som har det som efternamn.
Om det tar sju minuter att ringa var och en av dem, i genomsnitt, så tar det 9 991 timmar att ringa dem alla. Om jag ringer åtta timmar om dagen, så tar det mig alltså tre och ett halvt år att förhöra dem var och en.
Det låter lite för mycket, om jag ska vara helt ärlig. Det är trots allt inte så ofta som han stoppar ned sina alster hos mig. Ungefär en gång om året kommer hans missiv, Bo Krea.
Sapient
