ANALYS. På onsdagen hölls riksdagens utrikespolitiska debatt. Det var en debatt som präglades av mer samsyn om de stora dragen än under många tidigare år. Mycket av det som nu händer i världen tvingar riksdagspartierna att mötas kring centrala utgångpunkter.
Det betyder inte att det helt saknas skillnader. När Vänsterpartiets Håkan Svenneling höll sitt anförande, inledde han med att slå fast att han anser att Israel begår folkmord i kriget i Gaza. Han lade till att samtliga riksdagsledamöter som ”applåderar regeringens indragna stöd till UNRWA” är delaktiga i detta.
Ändå står även Vänsterpartiet bakom den svenska linjen om en tvåstatslösning, vilket inte alltid är populärt bland deras väljare, som NU skrev om nyligen.
Svenneling gick vidare till att kritisera Irans regim och Rysslands invasion i Ukraina, precis som övriga talare.
Den stora skillnaden mot tidigare finns förstås inom det säkerhetspolitiska området. När Socialdemokraterna lagt ned årtionden av Nato-motstånd, har det blivit trängre i mitten. Vänsterpartiet och Miljöpartiet tar fortfarande avstånd från medlemskap och vill behålla alliansfriheten, men ansluter ändå i mycket till samma slutsatser om delaktighet och samarbete, framför allt med grannländerna i Norden och Baltikum, och har efter en inledande tveksamhet ställt sig bakom även det militära stödet till Ukraina.
Det var något som utrikesminister Tobias Billström (M) uppehöll sig vid länge under sin inledande deklaration av regeringens utrikespolitik. ”Sverige behöver våra vänner”, var en av hans formuleringar av den princip som vunnit allt mer mark det senaste decenniet. Det gäller inte bara Nato, utan också att EU-motståndet falnat betydligt.
Kanske är det också den insikten som gäller omvänt, för länder som till exempel Taiwan? Taiwan är ett land som verkligen behöver sina vänner.
Här är det också andra märkligheter som präglar utrikespolitiken, akronymer och begrepp som sällan förklaras. Officiellt står såväl EU som USA bakom ”principen om ett Kina”. Men varken EU eller USA menar det som Kina menar när de nämner principen.
Kina menar att Taiwan historiskt tillhört Kina och återigen ska inordnas under Beijing. Men det är inte vad USA eller EU – och inte Sverige – anser, även om samma ord används. I mer begränsad mening, så som västmakterna använder det, är det enda som erkänns kommunistpartiets de facto kontroll över Kina.
Och i vissa replikskiften är det väldigt tydligt att det även här finns nyansskillnader. Liberalernas Joar Forssell vantrivs mycket uppenbart under etiketten ”ett Kina” och sliter med det, särskilt nu när Liberalerna ingår i regeringen.
På många sätt är det förstås bra att det – med vissa undantag – finns mer samsyn i nuläget. I det ansträngda världsläget är det bra med uppslutning. Tydlighet har ofta ett stort värde i utrikespolitiken.
Dock är frågan hur den stora klyftan mellan i princip hela det politiska etablissemanget och stora delar av deras väljare ska hanteras på sikt? Vi vet att just konflikten mellan Israel och Palestina har en stark förmåga att engagera och mobilisera människor.
Förr eller senare brukar sådana vakuum fyllas.
Ulf Schyldt
