Egoismen är den egenskap som utvecklas mest hos de som väljer att inte skaffa barn, sa en väninna till mig en gång. Själv var jag då en rätt sliten småbarnsmamma som försökte få ihop livet. Undrade om det var möjligt att göra karriär i en mansdominerad värld utan att gå sönder. Klumpen i halsen över otillräckligheten. Älskade mina barn men kände mig så levande på jobbet. Känslan av att det skulle vara så oändligt mycket lättare att följa normen, slå av på takten och vara en mer ”vanlig” mamma. Funderade på allvar om det varit rätt beslut att skaffa barn när jag ville så mycket i livet. Det var då hon sa det. Som en smäll rakt i solar plexus.
Jag tänker en del på det där tillfället när jag läser den senaste rapporten från SCB. Barnafödandet i förhållande till befolkningen har aldrig varit lägre i Sverige. Antalet nyfödda i fjol var det lägsta på 20 år. Och antalet födda barn per kvinna det lägsta som någonsin uppmätts. Siffran idag ligger på 1,5 barn per kvinna. Jag stannar till en stund och funderar över vilka effekter det kommer att få på vårt samhälle på sikt. Det blir ohållbart.
Orsakerna tvistas det om. Vi vet att fler och fler kvinnor inte får barn alls, ofrivilligt tyvärr men också frivilligt. Allt fler får också barn allt senare för att hinna etablera sig på arbetsmarknaden och ha en stabil tillvaro att erbjuda barnen. Färre och färre skaffar då det där andra eller tredje barnet eftersom tiden och den biologiska klockan sätter stopp. Som en orsak nämns också kvinnors behov av självförverkligande. Gemensamt för alla förklaringar är att fokuset är på kvinnan. Mannens roll för att öka barnafödandet nämns knappt, förutom när diskussionen handlar om försämrad spermakvalitet.
Kan det vara så enkelt som att kvinnor vill ha familj på lika villkor som männen? På samma sätt som kvinnor vill ta sin rättmätiga plats runt borden där beslut fattas och få lika lön för lika arbete och inte självklart vara den obetalda projektledaren för familjen.
När jag fick barn var min man och jag ett unikum som delade 50/50 på föräldraledigheten. Det är 30 år sedan men vi skulle ha varit ovanliga idag också.
Idag är kvinnors obetalda föräldraledighet längre än männens totala föräldraledighet. Läs den meningen igen. Kvinnor är föräldralediga i 12,7 månader och männen 3,4 månader. Uppfinningsrikedomen i förklaringarna till varför papporna inte är hemma mer är stor. De kan inte vara borta från jobbet så länge för det skulle få effekt på karriärutveckling och lön. De är företagare och då funkar det inte. De har nytt jobb så det passar inte just nu. Gemensamt är att alla förklaringar är precis lika relevanta för kvinnorna – men av någon konstig anledning tas inte det på lika stort allvar.
Vi vet vilka effekter ett ojämställt uttag av föräldrapenning har på kvinnors livslånga ekonomi. Det påverkar besluten vid köksbordet om vem som ska ta VAB men också vem som tar sig an en mer krävande roll med högre lön. Det i sin tur påverkar pensionen. Det är inte otroligt att den vetskapen gör att färre kvinnor föder barn eller åtminstone begränsar antalet.
Det är alltid intressant att vända på perspektiven. Frågan som kanske borde ställas när vi läser nästa rapport från SCB är om männens behov av självförverkligande och egoism är en orsak till de minskande födelsetalen?
Vi närmar oss den internationella kvinnodagen den 8 mars. Liberalerna har alltid varit tydliga med att alla människor ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Både män och kvinnor. Det borde även gälla omsorgen av våra barn.
Birgitta Granquist
Vice ordförande i Liberala Kvinnor
