Tisdag förra veckan. Alliansens fyra partiledare besöker Internationella Engelska skolan i Uppsala och presenterar att antal gemensamma skolförslag och visar upp en mycket enad front inför all media på plats.
Två dagar senare. Moderatledaren Anna Kinberg Batra kallar till presskonferens och meddelar att hon anser att Alliansen omgående bör presentera ett gemensamt budgetförslag och samtidigt vara beredd att fälla regeringen Löfven. Dessutom öppnar hon för att samarbeta med Sverigedemokraterna i olika sakfrågor.
Därmed stack hon också kniven i ryggen på den två dagar tidigare så sammansvetsade Alliansen.
Hela Anna Kinberg Batras utspel är obegripligt, i alla fall sett ur ett Alliansperspektiv. Dagens Nyheters ledarredaktion konstaterade omgående efter presskonferensen att moderatledaren hade gjort ett ”magplask” och att hon ”sköt från höften och träffade sig själv i foten”. En ganska så talande beskrivning.
Helt uppenbart är att hon på detta sätt försöker rädda sig själv och sitt parti, där man med stor oro har sett hur allt fler partimedlemmar lämnar och går vidare till Sverigedemokraterna.
Men det är en mycket kortsiktig strategi.
Moderaternas nya ställningstagande innebär i praktiken att Sverige inom några månader skulle stå inför ett nyval. En ny regering hinner i bästa fall precis tillträda innan det är dags för val igen. Politiskt kaos med nyval är inte vad Sverige behöver just nu.
Säkerligen skulle en Alliansregering ha fått Sverige att slå in på en annan, och en för Sverige mer gynnsam, väg exempelvis när det gäller vissa skatte- och valfrihetsfrågor. Men den politikutveckling som nu pågår inom alla de fyra partierna måste få avslutas. Dessutom är det knappt hälften av M-väljarna som, enligt Novus, välkomnar Anna Kinberg Batras förslag och tre av tio av dem gör tummen ner.
Men det är inte det faktum att Moderaterna nu vill fälla den sittande regeringen som är det som upprör mest, även om tidpunkten är illa vald, utan betydligt mycket värre är det faktum att partiet nu på ett aktivt sätt öppnar för att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Att Liberalerna, men även Centerpartiet, direkt avvisade detta var bra. Att Liberalerna på något sätt aktivt skulle samarbeta med ett parti, som har sina rötter i rasismen och som fortfarande har en fot kvar i den myllan, är fullständigt otänkbart, oavsett om partiet i fråga har stöd av 5, 15 eller 25 procent av väljarkåren.
Att som Anna Kinberg Batra säga att vi inte kan låtsas som om ett stort riksdagsparti inte finns är fel väg att gå. Sverigedemokraterna finns, men bara för att det är så behöver man inte aktivt samarbeta med dem. Då gäller det i stället att vara öppen för nya konstellationer, som kan få majoritet.
Än är dock inte Alliansen död, men Anna Kinberg Batra slog nog in första spiken i kistan i torsdags. Ett sådant kortsiktigt handlande är bara att beklaga.
