Efter att ha sett SVT-programmet 30 minuter med klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari, känner jag att jag behöver dela mina tankar och höra om det finns fler i Liberalerna som tycker som jag. Romina visade som väntat vilken bra och skicklig talare hon är. Men jag hade hoppats på ett mer ödmjukt framträdande efter den senaste tidens nyhetsbevakning.
Ett exempel är DN:s avslöjande om att det inte finns en förankrad plan för att nå netto noll-utsläppen 2045. Det vill säga att Rominas påstående om att Sverige för första gången har en plan mot netto noll 2045 inte är korrekt, det är mer en vision.
Det är särskilt pinsamt att DN avslöjade att de beräkningar Tidöpartierna kommunicerat för att uppnå netto noll 2045, faktiskt bygger på en kraftig ökning av reduktionsplikten. Romina har kommenterat detta med att det ska finnas andra verktyg efter en 3-års utvärdering.
3 år!
Kan det verkligen betraktas som ansvarstagande att skjuta upp de svåra besluten till nästa mandatperiod, vilket riskerar att lämna efterträdare med avsevärt mindre tid att vidta nödvändiga åtgärder?
Så vad händer under denna mandatperiod? Trots löften om handling ökar utsläppen, vilket visar på att klimatpolitiken saknar samordning på flera nivåer och mellan olika myndigheter. Vi hör alltför lite om konkreta åtgärder som till exempel återställning av utdikade våtmarker eller stävjande av den skadliga torvindustrin. Samtidigt som regeringens klimatsatsningar i Afrika visat sig ge pinsamt låg effekt, meddelar infrastrukturminister Andreas Carlson att en miljard kronor ska gå till flygindustrin och hjälpa ”minska flygskammen”.
Är regeringens mål att uppmuntra medborgare att flyga mer? Det är speciellt svårt att förstå varför flygindustrin fortsätter att få omfattande subventioner medan järnvägssektorn kämpar med en växande underhållsskuld. Har våra politiker missat det växande intresset för tågresor? Jag hänvisar gärna till Facebook gruppen “Tågsemester” med 236k medlemmar, startad 2014.
Tidöpartierna undviker också berätta för allmänheten att en förändring av våra livsstilar behövs för att klara den nödvändiga omställningen. Förändringar i kostvanor, som att äta mindre andel industriproducerat kött, kan göra stor skillnad för både klimatet och vår hälsa.
Det tycks som att vi förlitar oss på enstaka individers goda vilja och personliga uppoffringar för miljön, när klimatsmarta alternativ möts av höga avgifter, medan ohållbara tjänster fortsätter subventioneras. Detta är varken rättvist eller i linje med liberala värderingar. Det är dags för en politik som främjar hållbara livsstilsval på ett mer genomgripande och inkluderande sätt.
Jag hoppas att Romina, hennes arbetsgrupp samt partiledningen inser vikten av att ändra taktik innan det är för sent. Och det är mycket bråttom! Kärnkraften har en lovande potential på sikt, men nuvarande generation reaktorteknik har visat sig vara en dyr och oviss investering, med kraftigt försenade mångmiljardprojekt som OL3 i Finland och Hinkley Point i Storbritannien. Och även om nya tekniska lösningar som CCS-infångning förhoppningsvis hjälper göra skillnad i en nära framtid, behövs fler omedelbara åtgärder för att kunna nå utsläppsmålen.
Jag hoppas att Romina, hennes arbetsgrupp samt partiledningen inser vikten av att ändra taktik innan det är för sent. Och det är mycket bråttom!
Som medlem i Liberalerna är jag djupt bekymrad över att miljöministern förlitar sig på välformulerade fraser och halvsanningar, utan att presentera konkreta lösningar, vilket är att sänka oss till en nivå av politik som jag anser vara under vår värdighet.
Vi kan inte dölja oss bakom ursäkten att ”folk vill ha lägre bensinpriser”. Den sanning som vi måste konfrontera är att en majoritet av befolkningen – betydligt mer än 50 procent – kräver en trovärdig klimatpolitik. Det handlar om att hålla våra löften; L, M och Kd lovade att bedriva en ”ambitiös klimatpolitik” med bättre förslag än den tidigare regeringen, och vi bör försöka leva upp till detta redan under denna mandatperiod.
På våra gator samlas varje vecka människor som demonstrerar i ren frustration, tar ledigt från sina jobb eller till och med överger sina karriärer för att engagera sig som heltidsaktivister. Deras handlingar reflekterar situationens allvar och är ett tecken på att politikerna inte längre lyssnar. Jag är orolig för att vårt nuvarande tillvägagångssätt endast förstärker politikerföraktet och gynnar tillväxten av populistiska partier.
Folket är redo att anamma förändring om vi bara förklarar varför det är nödvändigt, på samma sätt som när vi anpassade vår energiförbrukning när vi hade elbrist, och vårt sociala beteende under pandemin. De folkvalda måste ge medborgarna det erkännande de förtjänar och inte underskatta deras förmåga att göra positiva förändringar.
Liberalerna står inför en viktig vändpunkt. Min förhoppning är att klimatministern börjar uttrycka en vilja att göra mer: att hon är redo att lyssna och föra dialog med fler representanter från klimatorganisationer, industrin och forskarvärlden, och att hon är angelägen om att genomföra praktiska, omedelbara åtgärder som kan göra skillnad också i närtid.
Vi behöver etablera en klimatpolitik över blockgränserna som både innefattar konkreta närtidsåtgärder och långsiktiga framtidsvisioner.
Vår förmåga att ta itu med klimatfrågan nu kommer att vara avgörande för att övertyga väljarna att vi är det parti som kan leda samhället mot en hållbar framtid både i EU-valet och i nästa riksdagsval. Klimatkrisen påverkar oss alla, och det är dags att vi agerar därefter.
Gabriela Tidblad
