Sedan 1999 är den 27 januari en nationell minnesdag över Förintelsen. Det var det datumet 1945 som Röda armén nådde dödslägret Auschwitz och fann cirka 7 000 judar fortfarande i livet.
En dryg miljon judar hade gasats eller skjutits ihjäl, torterats till döds eller dött på grund av svält och utmattning i Auschwitz.
Tio dagar före befrielsen av Auschwitz hade vår tids hjälte, Raoul Wallenberg, arresterats och förts bort i Budapest.
Auschwitz har blivit symbolen för Förintelsen och ondskan i vår tid.
Raoul Wallenberg har kommit att bli en symbol för det motsatta; han är en förebild för alla oss som omfamnar mänskliga rättigheter, demokratiska värderingar och tron på människors lika värde.
Medan Auschwitz förknippas med både några fås ondska och den tysta majoritetens likgiltighet och passivitet är Raoul Wallenberg ett bevis för att det alltid är möjligt att stå upp emot orättvisor, hänsynslöshet och dödande, att varje individs insats räknas och kan göra skillnad.
Det är en viktig insikt, som också i denna tid är relevant.
Det är med djup oro som jag har följt den politiska utvecklingen både här hemma i Sverige och internationellt. Från att ha känt optimism inför framtiden och alla de olika initiativ som bland annat dåvarande statsminister Göran Persson tog i samband med utbildning och kunskapsspridning om Förintelsen, både i Sverige och internationellt, noterar jag att allt fler visar totalt ointresse för Förintelsen och de lärdomar som ska dras av vår tids värsta brott mot mänskligheten.
Allt fler partier och individer ger uttryck för behov av nationell samling, att sluta sig och värna om det som anses vara det ursprungligt nationella.
I sådana samhällen finns det inte längre plats för minoriteter.
Detta blev tydligt under USA:s presidentvalskampanj. Att bygga murar, förbjuda inresa, kasta ut var uttryck och förslag som bidrog till hatiska utspel.
Vi har kunnat följa utvecklingen i Polen, Ungern, Frankrike, Österrike och även här hemma i Sverige där det inte längre är pinsamt eller skamligt att uttrycka sig hatiskt om judar, eller andra minoriteter. Tvärtom hyllas de som är hatiska för sitt mod att vilja bevara den nationella särarten, utan att blandas upp med andra ”raser”. Precis så som nazisterna talade och som vi vet slutade med Förintelsen.
Vart är vi på väg, kommer hatet och våldet att få stadigare grepp om människor? Kommer vi att tvingas ge vika för terror och hot?
När vi i dessa dagar minns Förintelsen och Auschwitz befrielse, när vi vet vad vi människor är kapabla att göra mot varandra, då måste vi alla reagera.
Och det räcker inte med en dag om året, det är en ständig kamp att försvara demokratin, att värna åsikts- och religionsfriheten, att inse att begreppet ”allas lika värde” inte bara är tomma ord, utan faktiskt kräver något av var och en av oss.
Bästa sättet att hedra minnet av Förintelsens offer är att stå upp för demokratin, agera mot orättvisor och säga ifrån när hatets gift sprids.
Som Per Ahlmark en gång sade: Det börjar med judarna men det slutar inte med judarna.
Lena Posner-Körösi
