Det byggs alltid för lite, och det som byggs är alltför dyrt. I goda tider kan bostadsutvecklare skapa projekt som eventuellt är bärkraftiga i Stockholms innerstad. Men redan då ger det en kostnadsnivå som gör det olönsamt att bygga utanför huvudstadens tullar. När nu kostnaden för det lånade kapitalet stigit till historiskt sett normal-låga nivåer så kraschar byggmarknaden även i storstäderna när kalkylerna spricker. Eftersom byggmarknaden förefaller vara en ohelig allians mellan aktörerna och ledande politiker så ropas det friskt på offentliga ingripanden. Som sägs om ett besläktat ärende i Bopolpodden den 4 mars: “Alla ropar på … staten … vilket branschen är rätt ensam om”. Antingen göra det billigare att få kapital, eller ändra i regelverken så att bullrigare och trängre bostäder ska kunna säljas till de gamla priserna.
Nej, jag har inte bytt till något parti med ett litet (r) på namnslutet. Men med ett yrkesliv inom verkstadsindustrin blir jag beklämd när jag ser hur byggbranschen verkligen fungerar. Ett politiskt uppdrag för Liberalerna i ett allmännyttigt bolag på Gotland har givit tråkiga insikter, och det är inte bolaget som står för tråkigheterna.
Om byggbranschen hade varit en riktig industri, så hade man utvecklat både produkterna och processerna. En jämförelse: För hundrafemtio år sedan byggdes de första bilarna hantverksmässigt, för hundra år sedan uppfanns det löpande bandet, och idag mäts tiden för slutmontering av en bil i minuter och sekunder. De gårdssmeder som satte ihop de första bilarna skulle nog inte känna igen sig någonstans. Däremot skulle de byggare som reste Visbys magasin på 1200-talet nog känna sig hemma vid dagens byggarbetsplatser. Massor med manuella moment, skottkärror, sågbockar och ett evigt klättrande och bärande – och dödsfall.
Dessutom förutsätts det bli fel redan innan byggstart. En bra platschef förväntas hålla reda på hur många ändringar det blivit – varje vecka. Inom bygg så är ’relationsritning’ ett begrepp – det är ritningen som talar om hur det blev. De underlag som finns från början innehåller per definition så mycket brister att de inte duger som dokumentation när bygget är klart. Då ska man också veta att även just nu i lågkonjunktur så produceras det tiotusentals lägenheter. Det är ingen liten serie ur ett industriellt perspektiv.
Boverket uppskattade 2018 att felaktigheter, slöseri och ineffektivitet vid dagens arbetssätt ökar produktionskostnaden med runt 20%. I lågkonjunktur motsvarar det minst 2.000 lägenheter som skulle kunna ha byggts ’gratis’.
Det som har hänt är att ett skråtänkande har låst utvecklingen totalt, samtidigt som de starkaste aktörerna inte har några incitament för att effektivisera. Kostnaden ska bäras av ’någon annan’. De allmännyttiga bolagen – som förväntas ha ett långsiktigt perspektiv – har inte en chans att sätta emot. Det borde däremot den samlade branschen ha. Att den inte kan samla sig och ställa moderna krav på sina leverantörer är sorgligt. Var finns de standardiserade kraven på byggsätt, och måttanvisningar för större komponenter som väggelement?
Tillverkare inom verkstadsindustrin har data ned till minsta komponent, och vet ofta på halvminuten när hur lång tid det tar att slutmontera produkten. Allmännyttans leverantörer har aldrig ens fått frågan – klart att de sitter proppmätta och väntar på statliga pengar.
Jag uppmanar därför alla liberala representanter i allmännyttiga bostadsbolag att i sina styrelser ta upp frågan om standardisering av byggsätt och större komponenter, och att bolagen bör driva frågan inom sina branschorgan. Ett bra tillfälle för detta är den strax kommande remissrundan från Sveriges Allmännytta. De stod i ’lobbyn’ på Riksmötet, och sade sig välkomna ett sådant initiativ.
…och till de som sitter i regering och Riksdag: Skicka inga pengar till byggbolagen. Boverkets uppskattning av felaktigheter, slöseri och ineffektivitet bör vara incitament nog för dem att få fart på sin egen marknad.
Leiph Berggren