Det pratas mycket om Europas fäder, ”the founding fathers”, särskilt nu inför 60-årsfirandet av Romfördraget i mars. Men faktum är att det finns en mängd enastående kvinnor som har bidragit till både EU-projektets tillkomst och utvecklandet av den europeiska integrationen.
Ta till exempel fransyskan Louise Weiss. Hon var journalist och en av den kvinnliga rösträttsrörelsens mest framstående kämpar, aktiv i motståndsrörelsen under kriget. Efter att ha upplevt krigets fasor, och också rest runt om i världen som journalist och dokumentärfilmare, var hon var en varm anhängare av europeiskt enande. Tysk-franskt samarbete var nödvändigt för freden och hon såg behovet av inte ”bara en ekonomisk, utan också en moralisk och politisk union”. Vid 86 års ålder blev hon vald till ledamot av Europaparlamentet och satt där tills hon avled fyra år senare.
En annan fransyska är Simone Veil, en storartad liberal feminist och europé som blev Europaparlamentets första kvinnliga talman 1979. Veil miste stora delar av sin familj i Förintelsen, men överlevde själv och kom att engagera sig i fransk politik. Hon var hälsominister och genomförde viktiga reformer rörande kvinnors reproduktiva rättigheter och legaliserade abort. Också hon kämpade för tysk-franskt samarbete och engagerade sig också i mänskliga rättigheter och en europeisk utrikespolitik. Hon ledde den liberala gruppen fram till 1989 och är fortfarande en aktiv röst i fransk europadebatt.
Tyskan Ursula Hirschman var också aktiv i motståndsrörelsen och ingick i kretsen kring Altero Spinelli (som hon sedan gifte sig med) och arbetet med Ventetenomanifestet. Hirschman var med och grundade European Federalist Movement under kriget och sedan Föreningen för europeiska kvinnor 1975.
Slutligen kan holländskan Marga Klompé nämnas, ledamot i holländska parlamentet efter kriget och den första kvinnan att ta plats i Kol- och stålunionens parlamentariska församling där hon bland annat var med och skrev utkast till det som senare skulle bli Romfördraget. Hon blev sedan Nederländernas första kvinnliga minister 1956.
Alla dessa kvinnor, och många andra, har på konkreta sätt bidragit till det Europasamarbete som vi ser i dag. Genom egna erfarenheter av krigets fasor såg de tidigt behovet av ett enat Europa. Denna vision kombinerades med en tidig feministisk kamp. Weiss, Veil, Hirschman och Klompé har en lika självklar roll som Monnet, Schuman, Spaak och de andra i Europas historia. Det är dags att lyfta fram Europas mödrar.
Cecilia Malmström
