Martin Melin var en av gästtalarna på det liberala riksmötet nyligen. NU passade på att träffa honom för att prata om hur det är att arbeta som polis i dag.
Martin Melin har varit polis i 27 år. När han började arbeta inom polisen fanns knappt vokabulären polisbrist och poliskris. I dag går det inte en dag utan att det skrivs om polisen som en organisation i full kris.
Likt många andra poliser är han kritisk till den utveckling som har skett inom polisen. Han beskriver en arbetsmiljö full av negativ stress och arbetspass präglade av känslan av otillräcklighet. Han gör sin röst hörd på sociala medier och räds inte att rikta direkt kritik mot sina chefer, kritisera politiker som han tycker är fel ute och hylla dem, däribland Liberalerna, som han anser föreslår åtgärder som polisen behöver.
Han beskriver polisyrket nästan som ett kall.
– Vissa människor har det i sig. Om en cykel vält går vissa bara förbi utan att notera att cykeln har vält medan andra reser upp den. De flesta poliser tillhör den senare kategorin av människor.
– Jag får ofta frågan om varför jag fortfarande arbetar som polis, trots att det är dåligt betalt, obekväma arbetstider och massor av folk som har åsikter om mitt arbete, inte sällan negativa. Svaret är enkelt. Jag tycker om att vara personen som hjälper andra. Jag vill vara den som reser upp cykeln när den har vält.
Men har du möjlighet att hjälpa till i dag?
– Både ja och nej. I dag handlar polisarbetet om att åka på larm, att rycka ut när något har hänt. I stället för att vara på plats innan något händer.
– Polisen måste åter bli ett naturligt inslag i gatubilen. I dag när jag sätter mig och hänger på motorhuven på polisbilen på något torg kommer människor genast fram och frågar vad som hänt. De är så ovana att se polisen att de automatiskt tror att det har hänt något.
Bilden av polisen som utraderad ur gatubilden och utan möjlighet att fullgöra sitt uppdrag är han inte ensam om.
Har polisledningen inte förstått det som du och andra poliser
säger?
– Nej, den högsta polisledningen har inte gjort det, men det ska medges att det inte är deras fel helt och hållet. En stor skuld bör läggas på mellancheferna. De måste beskriva verkligheten som den faktiskt ser ut.
Han är noga med påpeka att alla polischefer inte kan dras över en och samma kam men att det finns polischefer som inte vill eller vågar rapportera hur illa ställt det är av rädsla för att deras sanningssägande kan försvåra deras karriärmöjligheter.
– Jag har varit på möten där polischefer har suttit och sagt att allt är bra och toppen trots att verkligheten ser helt annorlunda ut.
Finns det en straffande kultur inom polisen?
– Ja, även om det inte ser ut så överallt. Jag vet lägre chefer som har straffats för att de har vägrat agera nickedockor som bara säger ja, amen och i stället valt att vara obekväma och påtalat brister och krävt mer resurser. Men återigen, man får aldrig dra alla över en och samma kam.
Hur är stämningen inom polisen?
– Den är uppgiven. Polisen är generellt sett ett släkte som gillar läget. Vi är vana att arbeta långa pass, gå hungriga och ta emot mycket skit. Men vi vill kunna göra ett bra jobb.
Martin Melin återkommer till det som han menar är de flesta polisers drivkraft: viljan att hjälpa andra. Om den frustration som han och hans kolleger känner över att inte längre räcka till, att inte kunna hjälpa till när det behövs.
– Det tar hårt på en att höra ett anrop om att det pågår ett rån, en misshandel och en förfrågan om hjälp och samtidigt veta att du inte har någon som helst möjlighet att lämna det som du håller på med för att åka dit och bistå.
När Martin Melin började arbeta som polis var situationen en helt annan.
– Vi var så många poliser att vi nästan slogs om jobben. Då kunde det åka flera bilar på ett larm om en pågående misshandel. I dag får vi vara glada om vi får loss en bil.
Vad behövs för att polisen åter ska bli en fungerande organisation?
– Fler poliser. Det har länge talats om att det krävs 2000 poliser, men det räcker inte på långa vägar. Det skulle bara medföra att de poliser som redan arbetar i dag slipper arbeta så mycket övertid. Liberalerna har föreslagit 5 000 poliser. Det är ett antal som skulle kunna göra skillnad och som skulle leda till att polisen åter blev ett inslag i gatubilden.
Polisernas löner måste också höjas, menar Martin Melin.
– Det är källan till varför poliser slutar i dag och till varför alldeles för få vill bli poliser.
När han får frågan om vad som krävs för att stoppa den negativa utvecklingen i förorterna kommer svaret snabbt.
– Tiodubbla antalet poliser i förorten. Fånga upp ungdomarna som är i riskzonen och stör ut de som orsakar problem och är kriminella. Man underskattar problemet om man tror att problemen i förorten går att åtgärda genom att bygga fler ungdomsgårdar, att problemet kan förklaras med att ungdomarna inte har något att göra, tvärtom finns det massor att göra.
Det är ingen tvekan om att Martin Melin precis som många andra poliser inte har någon större tilltro till den högsta polisledningens förmåga att reda ut den pågående poliskrisen. Martin Melin berättar att han önskar att rikspolischefen, Dan Eliasson vågade markera tydligt mot regeringen och säga att det inte går att bedriva en fungerande verksamhet med de resurser som myndigheten får i dag. Precis som ÖB, Micael Bydén, har gjort när det gäller försvarsanslagen, påpekar han.
Lika kritisk som han är till polisledningen, lika upprörd är han över den oförmåga som han tycker sig se hos regeringen när det gäller att se vilka resurser som polisen verkligen behöver.
Hans budskap till politikerna är enkelt:
– Lyssna på polisen på fältet. Prata inte bara med polischeferna för de kommer ge en annan bild än vad polisen i yttre tjänst ger er. Liberalerna med Roger Haddad i spetsen är ett föredöme i det avseendet.
Ylva Westlund
