Nikoletta Jozsa och Berne Stålenkrantz är övertygade om att dagens narkotikapolitik måste förändras. Att fler stjälps än hjälps av den och båda två strider på varsitt håll för en ny politik.
– Vi visste att han var död men vi grät inte. Våra tårar hade tagit slut för länge sedan. Allt vi kände var en bottenlös sorg.
Nikoletta Jozsa berättar om den där dagen för mer än 20 år sedan, då hon fick reda på att ännu en vän hade ryckts bort. Hur hon inte kunde gråta trots att hon var otröstlig. Hon hade förlorat så många av sina vänner. Gråtit så många gånger att hennes tårar hade tagit slut. Hon var bara 20 år men hade redan förlorat flera av sina vänner till narkotikadöden. 19 vänner hade gått bort. De flesta i överdoser och sviterna efter sina missbruk.
Nikoletta Jozsa växte upp i ett miljon-programområde i nordvästra Stockholm. Ett område med stora sociala problem. Ett av de områden som i dag klassas som ett utanförskapsområde. Engagemanget för samhällets utsatta väcktes redan i tonåren när hon såg att hennes vänner inte fick den hjälp som de så väl behövde.
Hon berättar att hon växte upp under trygga familjeförhållanden. I en familj utan missbruk. Att hon själv aldrig föll dit. Men att hennes vänners liv såg annorlunda ut. De kom från trasiga familjer med föräldrar som missbrukade och vännerna hamnade i missbruk redan i unga år.
– När jag var 16 år dog en vän i en överdos. Jag minns en kväll då vi träffades för att minnas och sörja honom. Varför skiter de i oss, sade vi till varandra. Vi kunde inte förstå varför ingen lyft bort honom från gatan. Lyft bort honom från hans missbruk. Varför ingen lyssnat på hans rop på hjälp.
– Den kvällen gav vi varandra ett löfte: Den av oss som lyckades ta sig upp i samhället skulle göra allt som stod i hans/hennes makt för att det som hänt vår vän aldrig skulle kunna hända igen.
Nikoletta Jozsa var en av dem som tog sig vidare i samhället. Den person som fick möjlighet att fullfölja löftet från den kvällen. Den person som skulle komma att göra allt som stod i hennes makt att förändra systemet och förbättra livet för alla dem som hamnat fel. Hon utbildade sig till socionom och började arbeta i Stockholms mest utsatta förorter. Sedan sex år tillbaka är hon engagerad i Liberalerna. I dag som heltidspolitiker i Järfälla. Hennes mål är att människor som har fastnat i ett missbruk ska få ett bättre liv. Ett värdigt liv med eller utan droger, som hon själv uttrycker det.
Genom debattartiklar och krönikor vill hon få oss att förstå att den svenska narkotikapolitiken har nått vägs ände. I sin hemkommun driver hon aktivt på för att missbruksvården ska förändras och att livet för alla dem som lever ett liv där de inte längre kan hantera sitt bruk av narkotika ska förbättras.
– Min övertygelse är att den dag innehavet av narkotika kriminaliserades så försvårades förutsättningarna att hjälpa alla de människor som vill komma ut ur sitt missbruk. Tanken med nolltoleransen är god men den fungerar inte. Vi kommer aldrig få ett narkotikafritt samhälle. Vi måste acceptera att narkotikan alltid kommer att finnas.
– Vi måste se missbruket som en sjukdom och inte som en kriminell handling. Behandla i stället för att bestraffa. I dag bestraffas du för din sjukdom. Det är inte rimligt. Det är omänskligt.
Berne Stålenkrantz, ordförande i Svenska brukarföreningen, håller med.
– Sverige är på många andra områden pragmatiskt men just på detta dogmatiskt, säger han.
Han startade Svenska brukarföreningen när han i slutet av 1990-talet fick metadon utskrivet på recept.
– När jag kom in i metadonprogrammet började jag se problemen med den svenska narkotikapolitiken och den vård som erbjöds.
Brukarföreningen drivs av och arbetar för människor som de själva uttrycker det brukar narkotika. Ordet missbruk vill ingen av dem ta i sin mun.
– Vi arbetar inte som andra organisationer och föreningar för att människor ska sluta knarka. Vi arbetar för att människor ska ha ett värdigt liv oavsett om de knarkar eller ej. Det är upp till var och en att avgöra hur de vill leva sina liv.
Bernard Stålenkrantz arbetade som modefotograf under 1980- och 1990-talen. Han hade en egen studio, arbetade för internationella modetidningar och jobben strömmade in. Under en rundresa i Thailand med sin dåvarande flickvän började han röka opium. Efter några månader övergick han till att injicera heroin.
– En dag åkte jag fast på Arlanda med 120 gram heroin på mig. Jag fick fyra års fängelse. Blev av med min studio. Allt försvann.
– Riktigt fast på heroin blev jag först i fängelset. Där hade jag hela tiden tillgång till det.
När han avtjänat sitt fängelsestraff tog han kontakt med socialen. Han ville få metadon utskrivet men fick till svar att han inte var tillräckligt nedgången.
– På den tiden var du tvungen att vara rejält nedgången för att få hjälp. Efter fyra år fick jag metadon.
– Jag brukar presentera mig som en avkriminaliserad opiatanvändare. Motståndarna säger att jag bara bytt ett beroende mot ett annat. Än sen då? Om jag inte får mitt metadon kommer jag vara ute på den olagliga marknaden inom tre dagar. Jag tar mitt metadon för att inte bli sjuk. Det handlar om att inte bli sjuk, inte om att bli frisk. Jag är precis lika beroende i dag som jag var 1998. Vi måste föra diskussionen utifrån hur det faktiskt ser ut. Vi är lika beroende av narkotika som vi var förut, men vi har ett bättre liv. Frågor som att fixa tänderna, skaffa en bostad, jobb och pension är frågor som borde diskuteras. Inte hur vi ska få ett narkotikafritt samhälle.
– Ansvariga politiker borde införa en nolltolerans mot narkotikadödlighet. Och tillämpa metoder som bevisligen fungerar. Dagens politik är för mycket av en signalpolitik. Den styrs av moral, säger Berne Stålenkrantz.
Dagens system är allt för stelbent och ser inte till individens behov, menar Nikoletta Jozsa.
– Jag blev kontaktad av en man som berättade hur han försökt ta sig ut ur sitt missbruk men misslyckats. Han slutade ta droger. Låste in sig i sin lägenhet. Gjorde allt för att undvika sina vänner. Visste att han skulle falla dit så fort han träffade dem igen. Han stålsatte sig för sina barns skull. Efter en och en halv månad stod han knappt ut längre. Han ringde socialen och sa: ”Ge mig något att göra, vad som helst, jag klättrar på väggarna här hemma. Sätt mig att måla om samma stol dag efter dag. Bara jag får något att göra.”
Han fick till svar att han måste visa att han varit drogfri i sex månader för att kunna få någon form av sysselsättningshjälp. Efter fyra månader orkade han inte längre. Nu är han ute på gatorna igen.
– Vi borde prata mer om skademinimering i stället för nolltolerans. Vi borde lyssna mer på de enskilda personerna om vilken hjälp som de behöver.
Bernard Stålenkrantz håller med.
– Vi pratar aldrig om drogfria liv. Vi partar om goda liv. Om värdiga liv, säger han.
Nikoletta Jozsa driver frågan om en ny missbrukarvård i sin hemkommun Järfälla
– Jag har lagt fram förslag på att det ska införas ett system som jag kallar ”Vård från dag ett”. Förslaget innebär att alla som ringer och ber om hjälp ska få hjälp direkt. I dag kan det ta flera månader innan de får någon återkoppling. Då har motivationen att ta sig ur missbruket ofta försvunnit helt och hållet. För att undvika att det händer, kan det räcka med att någon ringer tillbaka och säger: Vi ska hjälpa dig. Det kan ta lite tid men vi kommer att hjälpa dig. Vill du komma hit och berätta om vad du behöver hjälp med.
I dag måste en biståndsbedömning ofta göras först. Jag vill införa en garanti för hjälp utan biståndsbedömning.
– Jag driver även något jag kallar ”Bostad först”. I dag kliver samhället oftast in först när en person är ren. Först då erbjuds man bostad och vård. Jag tror att det är fel väg att gå. Jag vill att en bostad ska erbjudas utan att någon motprestation krävs. För först när en person lämnat sitt liv på gatan kan effektiva åtgärder för att hjälpa personen ut ur sitt missbruk sättas in.
– Jag är övertygad om att det är svårare att lämna ett missbruk om du ligger ute i 15 minusgrader. Om du fryser. Om du har ont i tänderna. Och känner dig smutsig. Då är inte det första du tänker på hur du ska bli drogfri. Det första som du tänker på är i stället hur du ska dämpa din själsliga smärta, säger Nikoletta Jozsa.
– Vi är människor, någons son, dotter, pappa eller mamma. Vi är den mest stigmatiserade och mest diskriminerade gruppen i hela samhället. Även vi har rätt till ett värdigt liv, avslutar Berne Stålenkrantz.
Ylva Westlund
