”Ni tar det väl lugnt”. Textmeddelandet hemifrån dök upp när vi var på väg från Tel Aviv till Jerusalem. Den underförstådda oron fanns då vi reste i ett område som så ofta drabbas av våldet. När vi en timme senare slog på CNN på hotellet möttes vi av bilderna på vad som just hade skett på Drottninggatan i Stockholm.
Vi tror sällan att det onda finns så nära oss. I Sverige kan vi inte riktigt ta in att även vi kan drabbas. Det globala hot som terrorn utgör gör att vi nu vet att det inte bara är ”där borta” det kan hända. Det kan också hända i de kvarter som vi passerar varje dag, som vi alltid trott var trygga.
Någon timme efter attacken började människor höra av sig. Prins Hassan, kung Abdullahs farbror, ringde på fredagskvällen för att uttrycka sitt deltagande. Jordanier, palestinier och syrier, människor som ofta själva drabbats av våldet, har sänt kondoleanser i en strid ström till ambassaden. Värmen från dem och kolleger som hört av sig har varit påtaglig. En gränslös gemenskap skapas över nationsgränser i sorgen över det ofattbara. Och gemenskapen verkar ha varit ännu starkare i Sverige. Själv såg jag bara tv-bilderna och talade med människor hemma men även på avstånd känns den värme som finns i Sverige efter dådet.
Ett samtal med en palestinsk vän som uttryckte deltagande fastnade särskilt. Han sa att han inte kunde förstå hur terrorn kunde drabba ett så fantastiskt land som Sverige men i nästa mening sade han sig vara lättad över att det inte verkade ha varit någon med palestinsk bakgrund bland gärningsmännen. Han vet vad det skulle ha riskerat att innebära – kollektivt skuldbeläggande och risk för ännu mer fördomar i vardagen.
Här ligger nog vår tuffaste utmaning framöver. Vi behöver vara tuffa och tydliga mot terrorn och extremismen men samtidigt straffa individer, inte grupper. Lika lite som vi ska tillåta att extremister får gömma sig bakom sin religion ska vi döma en hel religion för vad terroristerna säger sig göra i guds namn.
Ska vi lyckas bevara den öppenhet och tolerans som terroristerna hatar så måste vi ta avstamp i den gemenskap som har funnits de senaste dagarna men människor måste också känna trygghet. För i otrygghetens samhälle riskerar ”vi och dom-tänkandet” få fäste. Jag tänker inte ge upp tanken att Sverige är ett tryggt land. Den dagen ska aldrig behöva komma då människor får oroliga textmeddelanden från sina anhöriga bara för att de besöker Stockholm.
Erik Ullenhag
