Han har kallats pensionsreformen fader och han har innehaft de flesta poster som man kan ha i ett parti. Alla utom en. Partiledare fick han aldrig bli.
Vid riksmötet i Västerås i mars i år fick Bo Könberg motta Karl Staaff-medaljen i valören stora guld för alla sina insatser inom dåvarande Folkpartiet. Någon finare utmärkelse finns inte att få för en liberal.
Det hela började en dag hösten 1960 på Blackebergs läroverk i Stockholm. Ernst Klein, då ordförande för Sveriges liberala studentförbund, kom till skolan för att berätta om valutgången. Den 15-årige Könberg gick dit för att lyssna och värvades omgående till Folkpartiets ungdomsförbund av Lennart Rydberg, sedermera borgarråd i Stockholm. Och sedan rullade det på av bara farten.
– Då var det utrikesfrågorna som engagerade mig mest. Mitt första minne är när vi delade ut protestflygblad mot Sydafrika och sydafrikansk frukt utanför Fruktcentralen i Vällingby. Det var på våren 1961, berättar Bo Könberg.
Efter studenten började han plugga på Handelshögskolan och blev aktiv i Liberala studentförbundet. Men han insåg ganska så snart att detta med ekonomi inte var något för honom.
– Nej, jag blev aldrig civilekonom utan ströks ur matrikeln på grund av bristfälliga resultat. Jag klarade några tentor i bokföring, men mer blev det inte. Jag tror inte att skulle ha blivit någon större stjärna inom näringslivet.
På den tiden hette ett av Folkpartiets landstingsråd Bertil Jonberger och han hade en landstingsrådssekreterare vid namn Bengt Westerberg. Denne skulle vara tjänstledig 1972 och Bo Könberg plockades in som vikarie.
Fyra år senare vann de borgerliga valet och Thorbjörn Fälldin blev statsminister. Bo Könberg fick ett samtal från Birgit Friggebo, som då utsetts till bostadsminister, som ville att han skulle bli hennes informationssekreterare. Men på bostadsdepartementet blev han kvar bara vara ett och halvt år innan nästa uppdrag väntade på honom – sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting.
Sedan hann han med att vara såväl sociallandstingsråd, gruppledare och oppositionslandstingsråd innan Bengt Westerberg en dag ringde. Bo Könberg befann sig då i Grekland, men fick omgående styra kosan hemåt då Bengt ville att han skulle bli sjukvårdsminister i den borgerliga regering som tillträdde 1991 under Carl Bildts ledning.
– Jag minns att vi träffades i en källare i Gamla stan och åt en bit mat, då Bengt i förbigående sade att du kan väl hand om socialförsäkringsbiten också. Då var jag ju ung och pigg och sade ja.
Det beslutet kom att få stor betydelse för Bo Könberg. Han och Ann Wibble hade i en debattartikel i valrörelsen föreslagit att pensionssystemet skulle reformeras. Och i regeringsförklaringen fanns också ett stycke med om att detta skulle ses över eftersom man var orolig för att det inte skulle komma att hålla när alla 40-talisterna skulle gå i pension.
Utredningen, som fick namnet Pensionsarbetsgruppen, tillsattes ganska så omgående med Bo Könberg själv som ordförande och man hade sitt första sammanträde på luciadagen 1991. Sju riksdagspartier, inklusive Vänsterpartiet och Ny demokrati, deltog från början, men dessa bägge partier valde senare att ställa sig utanför uppgörelsen. Pensionärs- och arbetsgivarorganisationerna hölls utanför, vilket Bo Könberg menar var ett av skälen till att man faktiskt lyckades enas om en reform.
Innan Pensionsarbetsgruppen tillsattes hade frågan utretts under sex år utan att man hade lyckats att komma överens.
I den gruppen ingick 35-40 personer och det behövdes en biografsalong för att få plats med alla, minns Bo Könberg, som själv var en av ledamöterna. Men mycket av förarbetet var gjort, vilket underlättade för den nya arbetsgruppen.
På bara ett halvår lyckades man ta fram principerna för ett helt nytt pensionssystem, som presenterades vid en pressträff i augusti 1992. Bo Könberg menar att de bägge socialdemokraterna Ingela Thalén och Anna Hedborg, som ingick i gruppen, hade stor betydelse för att man kom i mål.
Men bara dagar efter detta inträffade den stora ekonomiska krisen och arbetet gick i stå, då många av de ledande personerna som var inblandade nu fick ägna all sin tid åt att klara krisen.
Först hösten 1993 kom arbetet igång igen och i slutet av januari 1994 presenterades det slutgiltiga förslaget.
– Vi skickade ut det på snabbremiss och jag kom överens med talmannen om snabbehandling i riksdagen så att reformen kunde gå igenom före valet 1994. Och det gjorde den med stöd av 85 procent av riksdagen.
Vilken var den viktigaste förändringen med det nya systemet?
– Det är absolut livsinkomstprincipen, att alla år räknas.
Fanns det saker som ni inte förutsåg då?
– Ja, vi förutsåg inte de två stora finanskriserna – it-kraschen och den ännu värre Leman Brothers. Men vi hade infört den så kallade bromsen i fall det skulle gå dåligt så att systemet skulle hålla. Men vi hade inte förutsett att den skulle behöva användas två, tre gånger på drygt tio år. Men nu ser prognoserna ändå väldigt goda ut och från och med nästa år är vi tillbaka på linjen igen, säger Bo Könberg.
– En annan sak som vi inte heller förutsåg är de skurkaktiviteter som nu har dykt i premiepensionssystemet.
Hur länge tror du att dagens pensionssystem kommer att hålla?
– Det kommer att hålla till nästa istid.
Sverige var först ut med helt nytt pensionssystem, men det har därefter gått på export till ett tiotal länder som Lettland, Italien, Polen, Ryssland och nu senast Norge.
– Och jag var Brasilien nyligen och föreläste om reformen. Där är man på väg åt samma håll och kvinnor ska inte längre få gå i pension vid 52 år.
Husläkarfrågan har också engagerat Bo Könberg under en lång rad av år.
– När vi valet 1976 hade valaffischer med texten ”I Folkpartiets Sverige har alla en egen husläkare” trodde jag att det var sista gången som vi skulle behöva driva den frågan. Men systemet är fortfarande inte utbyggt.
Samma dag som folkpartireformen föll i riksdagen 1979 lyckades dock Bo Könberg som sjukvårdslandstingsråd få igenom en försöksverksamhet med husläkare på tre ställen i Stockholm, som senare kom att utvidgas med hjälp av S. Och som sjukvårdsminister fick Könberg även igenom en husläkarlag, som dock några senare upphävdes av S.
De senaste åren är det frågan om antibiotikaresistens som har engagerat den forne sjukvårdsministern.
– Jag fick för några år sedan i uppdrag av Nordiska rådet att skriva en rapport om ökat nordiskt samarbete på sjukvårdsområdet. Jag upptäckte ganska så snabb att det inte hade hänt något när det gäller just kampen mot antibiotikaresistens de senaste tio åren och rapporten kom därför att till stor del handla om just detta.
Bo Könberg menar att han vanligtvis inte har så lätt för att bli orolig, men att just frågan om antibiotikaresistens är riktigt oroande.
– När antibiotikan inte längre kommer att fungera och det råder stor frånvaro av nya läkemedel då kommer vi att vara tillbaka i samma situation som vi var för 1940. Det vill jag inte att mina barn och barnbarn ska tvingas vara med om.
Hur ser du på partiets politik i dag?
– Jag tycker att sjukvården är på väg åt rätt håll, men det som oroar mig är att Liberala ungdomsförbundet pläderar för så kraftiga skattesänkningar. Värnskatten ska bort, men för övrigt vill jag inte att vi går till val på sänkta skatter.
Ångrar du något som du har gjort under dina år i politiken?
– Jag ångrar att jag på senare år inte drivit på mer för att ytterligare höja rätten att vara kvar i arbetslivet till 69 år.
Till sist, du fick aldrig bli partiledare trots att du var valberedningens förslag hösten 1994?
– Nej, vi var tre kandidater, Maria Leissner, Anne Wibble och jag, och jag slogs ut först. Varför vet jag inte, jag upplevde aldrig något motstånd mot mig som person. Jag hade gärna blivit partiledare och har aldrig tänkt att det var en välsignelse att jag inte blev det.
