I augusti 1934 återförenades de frisinnade och liberala partierna i Folkpartiet och i december samma år bildades Folkpartiets Ungdomsförbund. Under 1935 inledde FPU en omfattande studieverksamhet under ledning av ett studieråd. Mest betydelsefull blev FPU-ordföranden Bertil Ohlins bok ”Fri eller dirigerad ekonomi” från 1936. Där formulerades den ideologiska plattform som senare kom att prägla Folkpartiets efterkrigspolitik.
På initiativ av FPU bildades Liberala Studieförbundet (LiS) den 8 augusti 1948 på KFUM:s friluftsgård Lövudden utanför Västerås. Där deltog representanter för FP, FPU, FPK, Liberala Studentförbundet och Karl Staaff-skolan, det senare en studieverksamhet inom FPU.
Till förbundsordförande utsågs Lennart Hartmann som var politisk redaktör på Dagens Nyheter. Han hade varit ordförande i Verdandi och i FPU. Som studierektor fick LiS den mycket kände folkbildaren Carl Cederblad. Han var läroverkslärare i Uppsala samt organisatör, debattör, föreläsare, författare och forskare inom folkbildningen. I skriften ”Bildningens väg” från 1932 formulerade Cederblad sin välkända definition: ”Bildning är vett och vetande, hut och hållning”, vilken han gav följande förklaring till 1942:
”Bildning är många ting. Det är i första hand ’utbildning’, kunskaper. I andra hand är det omdöme, mognad, erfarenhet, förmåga att tillämpa. Men bildning är också sann ödmjukhet, frikostighet, ett gott sätt att vara, frihetssinne, humanitet, ’ett välljud genom hela karaktären, förnimbar för alla, som därför äga öra’.”
Cederblad betydde mycket för LiS som inspiratör, föreläsare och som författare av studieplaner. Men det var Ulla Poppius, LiS första heltidsanställda 1949, som byggde upp organisationen. Den första studieplanen gällde boken ”Socialliberal samhällssyn” som Folkpartiet gav ut 1948. Samma år kom Lennart Hartmanns studieplan Kommunalkännedom och Matts Balgårds Landsbygd och stad.
Språkkurser samt cirklar i sång och musik expanderade snabbt på 1950-talet. Kurserna i engelska blev på en del håll så dominerande att det talades om att LiS hade drabbats av engelska sjukan.
I januari 1954 var Carl Cederblad på en föreläsningsturné och besökte då en psykologicirkel i Köping. Han avled följande morgon i det hotellrum där han hade övernattat. Sigfrid Leander blev nu ny studierektor för LiS. Även han var en fängslande föreläsare, flitig skribent och kunnig folkbildningsforskare. Han hade varit chef för Blekinge länsmuseum i Karlskrona och under kriget chef för Försvarsstabens bildningsdetalj som skulle stimulera folkbildningsinsatser inom beredskapsförbanden.
Sedan 1953 var han föreståndare för Stockholms Arbetareinstitut. År 1960 efterträddes Sigfrid Leander som studierektor av sin dotter Ulla Poppius som var kvar på denna befattning till 1963.
Liberala Studieförbundets mest bestående insats – som alltjämt sätter sin prägel på Vuxenskolan – var att initiera studieverksamhet för människor på vårdinstitutioner som tidigare inte hade nåtts av folkbildningen.
Det första initiativet togs av Carl Cederblad som 1953 skrev handledningen ”Minnen och livserfarenhet”. Den riktade sig till ledare för cirklar med gamla människor. Cederblad var noga med att poängtera att det var fråga om cirklar med gamla, inte för gamla. Detta var då något helt nytt.
Han hade inledningsvis tänkt sig att cirkelverksamheten skulle rikta sig till pensionärer i allmänhet, men i praktiken kom verksamheten i första hand att bedrivas på ålderdomshem och vårdinstitutioner för gamla. Arbetet byggde huvudsakligen på de minnen av exempelvis gångna tiders arbetsliv och samhällsförhållanden som deltagarna själva berättade om och diskuterade. Ulla Poppius har beskrivit dessa cirklar:
”Deltagare, som nått hög ålder och ofta hade många krämpor, gjordes aktiva och fick hjälp att skaffa sig ett perspektiv på sitt liv och sin situation. Det där var ingen lättköpt verksamhet, om någon trodde det. Den ställde stora krav på ledarna och den visade sig svara mot stora behov. Den utgjorde något helt annat än vad som tidigare erbjudits de gamla. Verksamhet växte fram, där det fanns de rätta människorna, som tog hand om den, från början som försöksverksamhet och snart som en reguljär och viktig del av arbetet både i LiS och i andra studieförbund.”
Ett annat område där LiS gjorde en pionjärinsats var på mentalsjukhusen. Idén till studiecirklar på sjukhus kom från Gunnar Söderström som var distriktsstudieledare i Östergötland. Han fick 1951 stipendium för en studieresa till Storbritannien för att studera det som kallades Cultural Therapy. Året därpå genomförde LiS med stöd av Skolöverstyrelsen en kartläggning av studie- och kulturverksamheten på sjukhus. Den visade att studiecirklar förekom på sanatorierna men knappast på andra sjukhus. Inga studieförbund var aktiva inom detta område.
LiS hade dock svårt att väcka intresse för praktiska försök i sjukvården. I Örebro gjordes dock ett framgångsrikt försök på ett somatiskt sjukhus, men det blev inom psykiatrins slutna värld som LiS gjorde de mest betydelsefulla insatserna.
Våren 1954 fick LiS möjlighet att inleda försöksverksamhet på ett psykiatriskt sjukhus och ett vårdhem i Uppsala. Johanne Grieg Cederblad blev försöksledare. Hon var en välkänd norsk barnboksförfattare som 1933 hade gift sig med Carl Cederblad.
Försöksverksamheten i Uppsala blev mönsterbildande genom de höga kvalitetskrav som Cederblad satte upp för verksamheten. Det handlade om att bedriva ”vanliga studiecirklar”, anpassade till deltagarnas förutsättningar, inte om vårdande insatser.
Efter något år fortsatte Johanne Grieg Cederblad med motsvarande verksamheter på Beckomberga och Långbro mentalsjukhus i Stockholm. Hon kom sedan att medverka vid många kurser och konferenser för att sprida kunskap om detta verksamhetsfält.
Anders Johnson
