När fransk polis under våren 2020 knäckte det krypterade nätverket Encrochatt kunde polisen under några korta veckor följa hur mord och narkotikaleveranser planerades i realtid. Under semesterns första vecka slukade jag boken “När ingen lyssnar” av Diamant Salihu som kom för något år sedan. Det är en grym och omfattande värld som beskrivs. Hundratals personer har dömts till fängelsestraff baserat på information och bevis som framkom i de hemliga chattarna.
Stora mängder narkotika smugglas på märkvärdiga sätt såsom gömda inuti kakelplattor, på containerfartyg eller över Öresundsbron. I texterna möter läsaren allt ifrån socialsekreteraren som festknarkar till de aktörer som håller i trådarna. Jag får följa polisen som går balans mellan att avvärja grova våldsdåd och att inte avslöja varifrån all information kommer i förtid. Det är en skrämmande och stark berättelse om en värld med stark dragningskraft som fungerar med helt andra rättesnören än det officiella Sverige.
Bilden förstärks när jag börjar se den danska dokumentären “Den svarta svanen”, som just nu visas på SVT Play. Den berättar om en jurist som påstås vilja bryta sig loss ifrån den undre världen genom att avslöja vad hon vet för en journalist. Inför dold kamera planerar hon upplägg för penningtvätt och välfärdsbrott tillsammans med sina kriminella kopplingar. Skrattande diskuteras det hur praktiskt det är att lura kommunerna och staten på pengar, för det offentliga betalar alltid.
När fler personer från gängmiljöerna sitter på anstalt har det maktvakuum som bildats öppnat upp för ännu yngre förmågor att ta plats. Våldet på våra anstalter ökar. Korruptionen har tagit sig in i välfärdssektorn och välfärdsbrotten kostar enligt regeringen tiotals miljarder varje år. Kriminella nätverk har inflytande både inom rättsstaten och inom politiken. Det är i sanning en mörk bild och svårt att se hur goda krafter ska kunna trycka tillbaka utvecklingen.
Men trycka tillbaka måste vi göra. Skolans roll kan inte överskattas. De barn som växer upp måste ha goda och starka förebilder, vuxna som ser dem och som ger dem tydliga ramar. Den gamla devisen om ordning och reda i klassrummet är inte repressiv, den är en förutsättning för att ge barnen utrymme att växa. Särskilt i de familjer där det inte finns tid och kraft för barnen måste samhället finnas med goda förebilder. Men det kan inte vara ett kollektivt ansvar, det är bara mellan individer som relationer kan byggas. Det är den enskilde vuxna som kan se det enskilda barnet. En person på rätt plats, vid rätt tid, kan rädda världen genom ett enda barn.
Men det räcker inte att förebygga. Utan hårda tag mot brottsligheten här och nu så kommer den att ha ätit sig alltför långt in i vår samhällskropp. Det är inte en rättighet att få lov att jobba inom rättsväsendet. Bevis måste kunna analyseras inom rimlig tid. Domstolarna måste ha tillräckliga resurser för att kunna avgöra mål på ett rättssäkert sätt.
Trenden i såväl Sverige som världen i stort tycks vara kollektivistiska lösningar, inte minst såg vi det i valet till Europaparlamentet. Liksom tidigare kommer detta att visa sig vara en återvändsgränd. Det är individer som tillsammans, med sina olika prioriteringar och bevekelsegrunder, skapar ett starkt samhälle med plats för alla. Det är så ett samhälle blir både motståndskraftigt och innovativt. Men med rättigheter så följer också skyldigheter. När knarklangarna i boken klagar på hur deras rättigheter trampats på, mår jag lite illa.
Malin Henriksson
Har tidigare drivit trädgårdsbutik, varit liberal kommunpolitiker i Simrishamn och regionpolitiker i Skåne, och arbetat som tjänsteman för Liberalerna i Stockholms stadshus.
