Under sommaren återkommer NU:s Hanna Lager i en artikelserie om idrott som på ett eller annat sätt kan kopplas till politik. Den här artikeln handlar om idrottspolitik på lokal och global nivå.
Johan Storåkers är Liberalernas stora idrottspolitiska guru. I och med att jag planerade för sportartiklar under sommaren, var ett samtal med honom ett måste. Vi hördes och diskuterade idrottspolitik på både lokal och global nivå.
Johan Storåkers är kommunpolitiker i Sundbyberg och samtidigt också ordförande för Svenska Friidrottsförbundet. Han har varit engagerad i idrottsfrågor i hela sitt vuxna liv. Redan på LUF-tiden minns jag honom som en person som drev ett idrottspolitiskt nätverk och som den personen man frågade om det var något man ville veta som rör idrottspolitik.
Vilka stora idrottspolitiska frågor skulle du säga är aktuella i Sverige idag?
– Det är flera. En fråga är självständigheten som folkrörelse. Idrotten ska fungera med uppbyggnaden av föreningslivet som grunden i vår folkrörelse och som är en modell som används i Norden. De engagerade ska få ägna sig åt idrott och föreningar ska inte vara beställningsorgan för kommuner, regioner eller riksdag.
– Samtidigt är det angeläget att idrottsrörelsen är lyhörd för politikens övergripande mål med det offentliga stöder. Det handlar om en idrottspolitisk balans, ett implicit förvaltningspolitiskt kontrakt, med respekt för varandras roller.
– Det finns en oerhörd samhällsnytta med idrotten, vilket även är empiriskt belagt via forskning, Den ger både hälsa och bidrar till inkludering samt det är angeläget att idrotten får fungera som folkrörelse, något den inte gör utanför Norden.
– En annan fråga som inte får tillräcklig uppmärksamhet i det idrottspolitiska samtalet är folkbildningen. SISU Idrottsutbildarna, som är idrottens studieförbund, har stor volym på verksamheten och ordning och reda i sin redovisning. Den verksamheten behöver fortsatt ett starkt stöd och jag anser att Christer Nylanders statliga utredning om folkbildningen har flera intressanta förslag.
En annan viktig fråga handlar om idrottsanläggningar. Det handlar både om brist på anläggningar, men även om underhåll.
– Anläggningsfrågan är alltid väldigt aktuell. Det är viktigt att påpeka att det blir ofta diskussioner om idrottsplatser och inomhushallar, men det är inte att förglömma att idrott bedrivs även i skog, vatten, luft. Även det är anläggningar, säger Johan Storåkers.
En folkrörelse är bra för breddidrotten och Johan Storåkers fokuserar en del på just bredden, även om han påpekar vikten av elitidrott och att den behöver mer resurser.
– Den svenska modellen är att elit och bredd hör ihop. Eliten inspirerar människor att utöva idrott och fortsätta med idrott. Tyvärr har elitidrott har blivit en klassfråga på många sätt. De kommersiella elitidrottarna har en god ekonomi, men bakom dem så är det många som har det väldigt svårt och flera aktiva lever under existensminimum. Finansieringen av elitidrotten framåt är en stor fråga och det står inte i motsats till bredden.
– För att ta ett exempel från min egen huvudidrott, friidrott. När vi har framgångar på mästerskap kommer det direkt många barn och ungdomar till våra föreningar. Det är inte alltid så att de börjar direkt med stav för att Armand Duplantis hoppar, utan de blir allmänt inspirerade och startar med friidrott.
Någon ytterligare satsning på elitidrott såg idrottsminister Jakob Forssmed inte som nödvändigt när jag pratade med honom (artikel i nästa veckas tryckta nummer av NU). I stället satsar regeringen på ett fritidskort där alla barn och ungdomar får ett kort laddat med pengar, som kan användas inom föreningsidrotten.
– Syftet med fritidspengen är gott. Att få fler att ha råd att idrotta så att familjen inte behöver välja mellan matkassan och barn och ungdomars idrottande. Men frågetecken finns. Till exempel behöver idrottsledare ägna sig åt idrott och inte mycket administration, säger Johan Storåkers.
– Hur ska man hantera det här gentemot kommersiella aktörer? Kommer det här att konkurrera ut den svenska idrottsmodellen?
– Det här är även ett stort administrativt och IT-projekt, som jag är orolig för kommer att ta resurser från idrotten. Jag är även orolig för missbruk av bidrag. Det återstår med andra ord en hel del frågor kring fritidspengen.
Vilka satsningar gör Sundbyberg på breddidrotten?
– Vi ger föreningsstöd i olika former och där har vi ett krav på att dem vi ger stöd till ska hålla nere avgifterna. Det ska vara en inkluderande verksamhet.
– I en kommunpolitisk kontext är idrottspolitiken mycket inriktat på anläggningar, som jag nämnde tidigare. I Sundbyberg har vi goda anläggningar, men det finns i ärlighetens namn mer att göra. Vi är Sveriges minsta kommun så det är vissa extra utmaningar kring nya anläggningar.
När vi pratar om viktiga idrottspolitiska frågor är Johan Storåkers noga med att påpeka att det finns många och att det han nämner bara är en del. Bredvid det som rör stöd till idrottsrörelsen och de frågor som Storåkers jobbar med på kommunnivå, finns också de stora frågorna, dem han möter mer i sin roll som ordförande för friidrottsförbundet.
– Det går inte att skilja idrott och politik åt, kanske framförallt för att idrottsrörelsen får ett betydande stöd från samhället. Därför är det viktigt att vi står upp för de värderingar som vi har. Jag är exempelvis mycket stolt över att friidrotten utesluter ryska och vitryska deltagare med anledning av det orättfärdiga kriget i Ukraina.
– Vi har en gammal politiker och idrottsstjärna som ordförande för internationella friidrottsförbundet, Lord Sebastian Coe, som är stenhård i den här frågan och vi är många som backar upp honom.
Det är såklart krävande att ha två så tunga uppdrag som kommunpolitiker och ordförande för friidrottsförbundet, men Johan Storåkers tycker om att arbeta mycket och ser inga större problem med att kombinera uppdragen.
– Jag är i grunden en genuin folkrörelsemänniska och tycker att det känns bra att ha en fot i myllan.
– Det kan dock förekomma vissa jävsituationer och det måste jag vara uppmärksam på, tillägger han.
Friidrotten har tappat en del mark i Sverige efter pandemin och idrotten har börjat återhämta sig. De har skurit ner antal distrikt för att stärka verksamheten i hela landet. Det är flest människor i stora och medelstora städer som sysslar med friidrott och betydligt färre i glesbygd.
– Vi har även problem med att få folk att engagera sig i föreningslivet. Om 10-20 år är det inte lika självklart att vi har eldsjälar som bär upp föreningarna.
– Idrottsrörelsen kan vara ganska konservativ så det är viktigt att titta på nya former och att vi inkluderar fler som ledare, exempelvis ungdomar och nya svenskar.
En senare artikel i sportsommar-serien kommer att handla om doping, så jag passar på att fråga Johan Storåkers om hur han ser doping, främst inom friidrotten.
– Det är bara att fortsätta arbetet oförtrutet, det finns inget annan lösning. Det handlar delvis om förebyggande arbete med information och utbildningar, men även att man jobbar den hårda vägen med tester. Viktigt är att man även testar aktiva oplanerat under träningar eller på annan plats, så att de aktiva inte kan planera sin doping.
– Generellt sett så är friidrotten väldigt långt fram i antidopingarbetet. Ibland får vi lite orättvis kritik då att det är många dopingfall, men det beror ju på att vi testar nästan mest i hela idrottsvärlden och det leder såklart till flera utslag.
Johan Storåkers vill också prata om dopingen som ett folkhälsoproblem, något som vi aktivt måste jobba mot hela tiden, för alla skull. Nästa vecka får ni läsa vad dopingjägaren och läkaren Åke Sandberg-Andrén säger om doping och det jobb han har gjort för att bekämpa den.
Hanna Lager
