Ja, ni har förstås redan sett det själva, men det är helt riktigt – solen ser betydligt mindre ut idag. 3,6 procent mindre, för att vara exakt.
Just idag, den 5:e juli, är Sverige så långt från solklotet som vi kommer att komma under ett år. Och dit vi går, dit måste ju resten av vår jord följa med. Som tur är, för det hade varit ganska kört annars.
Det kallas alltså för aphelium. Vilket är lite förvirrande, för det är inte helium, som i grundämnet, utan helios som i solen, som avses. Och inte heller apor utan avstånd. Men så är det när främmande språk ska komma och komma.
Helium fick å andra sidan sitt namn efter solen, så det går väl varvet runt på det sättet.
Och ”varvet runt” för oss åter till ämnet för dagens betraktelse. Sen i början av januari har alltså solen varit stadigt krympande, relativt sett. Vi ser mer av solen från vintersolståndet och framåt, men ändå mindre och mindre av den samtidigt.
Nu, mitt i sommaren, även om dagarna redan blir något kortare, så växer i alla fall solen till sig under resten av året.
Det är lite motsägelsefullt så där. Men en del av dem som förnekar att människan har något att göra med klimatförändringarna, vill gärna hitta förklaringar till den stigande temperaturkurvan i sådana förändringar som hur mycket solstrålning som når oss.
Och det är klart att om avståndet till solen är så där i runda slängar 5 miljoner kilometer extra – jag säger ”i runda slängar” fast jorden ju inte är helt rund heller. Men låt oss utgå från att vi mäter avståndet från Enköping – Sveriges närmaste stad, ni vet – då blir det fyra miljoner niohundranittionio tusen sexhundra kilometer.
Det är klart att den skillnaden spelar roll. Fast en mycket liten sådan. Lite mindre än en procent, ungefär, säger källorna.
Å andra sidan går det inte jämt upp i omloppet heller. Ett jord-år är ju 365 och en kvarts dag långt. Den där kvarten slår vi ihop till skottdagar, men det är bokföring. För klotets färd mot nya tider så betyder det att aphelium och dess motsats, perihelium, förflyttar sig långsamt.
Det går lite trögt, skottdagarna rör till det med kalenderföringen, andra planeter håller på att dra i oss så att jorden vobblar lite. Men över tiden flyttar punkten för den här konfigurationen runt jordens astronomiska årscykel, så att vi om en himla massa år istället får den där lilla, lilla extra skjutsen av att vara fem miljoner kilometer närmare solen under sommarhalvåret. Vintrarna blir mörkare, somrarna varmare.
Om ungefär 11 000 år.
Sapient
