Under sommaren återkommer NU:s Hanna Lager i en artikelserie om idrott som på ett eller annat sätt kan kopplas till politik. I den här artikeln kan du läsa om sportjournalistik.
Journalistiken har förändrats i takt med att medielandskapet har blivit annorlunda. Idag kommer nyheterna ut i princip direkt och den som vill kan följa nyhetsutvecklingen i realtid via sin telefon. Vi behöver aldrig vänta till morgontidningens ankomst längre, för att få veta vad som hänt.
Det här stöts och blötts ofta och även NU har haft seminarium om hur man gör sig relevant i ett nytt medielandskap. Men hur ser det ut med sportbevakningen? Före internet var det viktigt att referera från matcher och berätta vad som hänt. När alla redan vet vad som hänt måste även sportbevakningen ändra karaktär.
Jag har träffat Anders Lindblad som har jobbat på Svenska Dagbladets sportredaktion sedan 1988. Han om någon vet vilka konsekvenser nya medium kan få för sportredaktioner. Han har gått från att vara en del av en stor redaktion där alla hade sitt eget specialområde, till att vara den enda sportjournalisten på tidningen. Detta trots att tidningar som Aftonbladet fortfarande har stora sportredaktioner.
– Vi var ju en av Sveriges största och bästa sportredaktioner och alla hade mer eller mindre sitt bevakningsområde med liksom två eller tre idrotter. Sporten hade väldigt hög status på den tiden, i alla fall på Svenskan, berättar Anders Lindblad.
– Sedan var det i tidningen på morgonen som nyheterna kom och det var där man avslöjade stora nyheter. Arbetet var mycket en nyhetsjakt, som jag kommer ihåg att jag tyckte var kul.
Vid ungefär samma tid som Anders Lindblad började på Svenska Dagbladet, praoade jag på min hemstads lokaltidning, Nya Lidköpings Tidningen (NLT) och jag minns från den tiden att sporten var en tidning i tidningen som alltid skötte sin egen redigering. Jag fick vara med fram till midnatt när tidningen ”sattes” som man sa då.
– På Svenska Dagbladet var vi många som jobbade. Vi var ett helt redigeringsgäng bara på sporten och det var reportrar, chefer och en krönikör. Nu är det ju bara jag som jobbar med sport. Så det är från 25 medarbetare till en på 35 år.
Det var fokus på referat från olika sportevent eftersom uppgifterna inte fanns någon annanstans. Idag är det annorlunda, för att exempelvis lag har egna sidor där det läggs ut referat om vad som hänt. Det jobbet behövs inte göras av journalister längre.
– Vi kan inte konkurrera med att bara skriva snabba referat utan nu är det mycket mer analyser och förhandsdiskussioner. Mitt jobb är mer att vara krönikör och reflektera och se helheten, till exempel över något mästerskap som EM eller OS. Samtidigt så tycker jag att nyhetsjakten förr om åren också var bra journalistik.
– Nu har det utvecklats åt ett annat håll och är mycket mer om exempelvis doping, ekonomi och politik och det flyter in i varandra mycket mer än när man bara gjorde renodlade matchreferat.
Den stora skillnaden nu mot då är självklart papperstidningen. Den finns fortfarande, men arbetet med den är helt annorlunda än förut. Då fanns det flera upplagor och Anders Lindblad berättar om flera olika deadlines under en dag för att få med olika saker i olika tidningar.
– Nu stänger man papperstidningen redan sex-halv sju på kvällen och sedan jobbar man mot bara webben, så för mig är det mer två olika jobb. Det gäller att ha både snabba grejer ut på webben och så måste man tänka efter vad som ska vara i papperstidningen. Det måste attrahera dem som helst läser den tryckta tidningen och de måste få någonting mer än bara det som har stått på nätet.
OS är en stor del av en sportintresserads liv, så även mitt. Jag frågar Anders Lindblad hur arbetet med ett OS har ändrats under åren, särskilt som han gått från att ha åkt tillsammans med en redaktion till att bevaka ett helt olympiskt spel ensam för sin tidning.
– På ett sätt är bevakningen av OS ganska lik. Mitt första OS var sommar-OS 1996 i Atlanta. På den tiden byggde vi upp med reportage om svenskarna och listade de största medaljhoppen och det gör man ju fortfarande.
– Sedan är bevakningen mer webbaserad och jag måste lämna snabba grejer sent på kvällen, vilket jag även behövde göra förut, men nu måste jag även ha en annan typ av texter till papperstidningen.
– Kanske skriver jag en snabb krönika till webben efter en svensk medalj och sen måste jag skriva om den dagen efter så att det passar till papperstidningen, antingen som en uppföljning eller en slags förhandskrönika till nästa tävling.
Förändringarna har givetvis inte gått från en dag till en annan utan skett gradvis. Papperstidningens höga status var kvar länge.
– Det var en period när vi var selektiva med vad som lades ut på nätet. Det gottigaste skulle alltid sparas till pappersupplagan, men nu sparar man ingenting. Händer det något så måste man ut så fort som möjligt.
– På det sättet har jobbet blivit stressigare. Det är ständiga deadlines som pågår dygnet runt. Förut kunde man pusta ut efter en lämning till en pappersupplaga, men det kan man aldrig nu.
Nu i Paris har DN sju-åtta reportrar på plats, medan Anders Lindblad är ensam från Svenska Dagbladet. För sin bevakning har han TT till hjälp.
– Jag måste verkligen tänka mig för vad som är dagens stora händelse. När Duplantis tävlar, då är det ju den grejen som jag siktar in mig på. Då får jag släppa andra grejer åt TT.
– När Ludvig Åberg ska spela golf, då kanske jag åker dit och kollar på honom och följer honom hans första dag i OS och bygger upp en krönika utifrån det. Men skulle det samtidigt hända något någon annanstans, då kommer jag inte hinna åka dit.
Anders Lindblad nämner att om någon okänd tar ett guld i skytte så är han kanske inte på plats. Exemplet är hämtat från verkligheten och den som minns OS i Sydney minns nog Sveriges två överraskande skytteguld. Dels Pia Hansen i dubbeltrap och några dagar senare Jonas Edman i gevär.
– Vi var ju ett helt gäng reportrar från Svenskan och ingen bevakade skytte. När Jonas Edman vann guld tog SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) honom till Operahuset där svenska pressen fick träffa honom efteråt och där han fick berätta om sin dag. Ingen annan journalist hade varit där heller.
Idag sänder TV-bolag från alla tävlingar och journalister kan, precis som allmänheten, titta på vad de vill på sin dator.
– Jag minns i Rio när vi fick veta att Jenny Rissveds höll på att ta guld i mountainbike och då satt vi ett gäng på hotellet och tittade i våra mobiler och datorer på sändningen istället, för vi var inte på plats. Och är man på friidrott står man ändå i en mixad zon och ser på en tv-skärm och så hör man att någon tar guld, så det är ju nästan samma sak, säger Anders Lindblad och skrattar.
Bevakningen har blivit annorlunda, men sporten har också breddats enormt mycket. Det handlar betydligt mer om ekonomi och demokrati än det gjorde förr.
– Till exempel har Olof Lundhs bok om Qatar fått stort genomslag och det är bra. Folk ser att vi inte bara är sportnördar som skriver om 1-0 och 2-0, utan att vi kan mer än så.
NU har intervjuat Olof Lundh om boken “Templet i öknen” och om sporttvätt som boken handlar om och det är ett exempel av många som präglar dagens sportjournalistik. Den som tittar på fotbolls-EM i sommar har fått se honom breda ut sig om fotboll och ekonomi flera gånger. Anders Lindblad och jag diskuterar denna förändring. Lindblad berättar att det finns många journalister som gör grävjobb om allt från ekonomi till barn- och ungdomsidrott.
– Sedan har vi det här med ätstörningar och kroppen. Charlotte Kalla tog upp den hårda pressen i sin bok och att hon hade utebliven menstruation. Ebba Andersson skrev om samma sak, att när man hårdtränar hamnar kroppen i ett annat läge. De frågorna har ju också kommit fram mer och mer och sådant skrevs det aldrig om tidigare.
Jämställdheten har blivit bättre i samhället sedan Anders Lindblad började jobba som sportjournalist och hans bild är att i takt med samhällsutvecklingen har även sportjournalistiken blivit mer jämställd. Både när det handlar om vad man bevakar, men även hur man uttrycker sig om kvinnor.
– För kunde man i texter läsa ”hon med det långa, vackra, ljusa håret” och liknande värderingar. Sådant ser man ju inte så ofta nu för tiden och jag skulle aldrig skriva så.
Slutligen frågar jag om hur det kommer att gå för Sverige i OS, förutom att Armand Duplantis vinner guld, för det känns som ett ganska självklart tips.
– Jag tror på 12-13 medaljer. Sara Sjöström tar guld, liksom beachvolleybollaget och kanske Perseus Karlström i gång.
Nästa år är det hundraårsjubileum för Svenska Dagbladets bragdmedalj och det är en stor del av Anders Lindblads jobb. Det återstår att se hur det kommer att uppmärksammas och på bilden ovan ser ni ett axplock av dem som fått medaljen tidigare.
Hanna Lager