Överskottsmålet var under ett par decennier närmast heligt i svensk politik. Långt efter att den svenska offentliga skulden kommit ner på en låg, kanske för låg, nivå så fortsatte debatten att utgå ifrån att vi måste ha överskott och samla i ladorna för att ha god beredskap inför kommande kriser. Detta var en så invand sanning att riksdagspartierna lyckades enas om att fortsätta med överskotten samtidigt som man siktade på 35 procents offentlig skuld. En matematisk omöjlighet, skulden blev förstås snabbt lägre än så.
Allt fler har förstått att om skulden ska vara stabil som andel av BNP, så måste den öka i takt med BNP. Men den tidigare dogmen verkar ersättas av en annan. Alla som vill ta bort överskottsmålet verkar tro att ett ökat budgetutrymme per definition måste användas till investeringar.
Här finns inget som helst logiskt samband. Om offentlig sektor år efter år tar in mer pengar än vad som går ut, så kan ju det naturliga vara att sänka skatten. Eller att öka utgifterna för något löpande, som försvaret (som alltså inte är en investering, hur mycket vissa än önskar det), försörjningsstödet eller vad man nu prioriterar. Man kan argumentera för att en tillfällig inkomst (till exempel försäljning av några statliga bolag) inte bör användas för ökade löpande utgifter, men det är alltså inte fallet här.
Överskottsmålet var under ett par decennier närmast heligt i svensk politik
Det finns ett övergripande skäl att vara skeptisk till ökade offentliga investeringar. Staten brukar helt enkelt inte vara så bra på att bygga saker. Om pengarna ska användas till nya järnvägssatsningar och liknande så borde erfarenheterna avskräcka.
Forskaren Bent Flyvbjerg har i många år varit en ledstjärna för oss dysterkvistar. Han har byggt en stor databas över resultaten från olika sorters investeringar, och mycket är nedslående läsning. Han har myntat järnlagen för stora projekt: “Over time, over budget, under benefits, over and over again.” Genom åren har han blivit anlitad för att använda sina kunskaper om misslyckade projekt så att misstagen inte ska upprepas, och har nu samlat forskning och praktiska erfarenheter i en mer uppmuntrande bok: How Big Things Get Done.
Tyvärr tror jag inte slutsatsen är att vi kan köpa in några exemplar, ge till Trafikverket och luta oss tillbaka. En av läxorna från boken är att många av hans tips är rätt enkla. Men de följs inte, på grund av politisk prestige, tjänstemän och ingenjörer som längtar efter att jobba med något stort, företag som tjänar pengar på projekt som drar ut på tiden och så vidare.
Bland dem som talar sig varma för ökade investeringar verkar det också finnas några missuppfattningar om vem som finansierar vad. Kommunernas VA-nät nämns ibland som eftersatt infrastruktur. Men de är just en kommunal fråga, och behoven skiljer sig mycket mellan kommunerna. Därmed är det svårt att koppla samman dem med ett ändrat överskottsmål. Möjligen kunde man öka de generella statsbidragen till kommunerna, med risken att huvuddelen av pengarna går till annat.
Elnätet? Investeringar där finansieras genom elnätsavgifter, där behövs inget statligt tillskott. Elproduktion? Regeringen har förvisso öppnat för kreditgarantier och riskdelning för ny kärnkraft, men det innebär inga utgifter nu, utan eventuellt längre fram i tiden om någon gör investeringar som inte bär sig.
Jag rekommenderar alla som är intresserade av investeringar att läsa Flyvbjergs bok. Kan det hålla igen kostnaderna för framtida projekt så är det bra. Men missa inte den viktigaste läxan, att stora projekt helt enkelt ofta går överstyr. Ofta är det bästa att undvika dem. Lägg pengarna på underhåll i stället för nyinvesteringar. Se till att offentlig sektor sköter sitt kärnuppdrag. Låt politiken vara lite tråkig och förnuftig.
Andreas Bergström
Är seniorkonsult och partner på New Republic, med en bakgrund på tankesmedjan Fores och i riksdagen och Regeringskansliet för Liberalerna.
