Bakom ord som ”mångfaldskompetens” döljer sig en kartläggning av och fixering vid medarbetarnas etnicitet, som snarare förstärker än löser problemet med rasism, menar Adam Cwejman i en ny bok.
l Vad handlar boken om?
– Den handlar om hur ras, etnicitet och begreppet rasism har blivit allt vanligare fenomen i Sverige under 2000-talet.
l Vad är syftet med boken?
– Människans frihet från kollektivistiskt förtryck. Utgångspunkten är en individualistisk och upplysningsbaserad världssyn. Vi är motståndare till att man gör politik av ras och etnicitet.
l Boken handlar ju mycket om rasism, anser du att det finns en strukturell rasism i Sverige idag?
– Det beror på vad man menar med strukturell rasism.
l Är det rimligt att man riktar politik för att motverka diskriminering och rasism?
– Jo, men strukturell rasism är en hypotes. Det är ett sätt att förklara rasismens uttryck. Vi köper inte den hypotesen, den håller inte. Det innebär inte att det inte finns diskriminering eller att den kan vara systematisk, det är den ofta, men vi köper inte att man kan förklara alla statistiska diskrepanser mellan grupper utifrån rasism.
l Tycker du att den svenska offentliga debatten är för fixerad vid yttre attribut på ett sätt att det motverkar ett meritokratiskt samhälle?
– Det gör det definitivt, och det är viktigt att förtydliga att vi är väldigt fixerade vid det. Vi lever i en tidsålder där utseende och etnicitet spelar roll. Men i den modellen som till exempel public service använder sig av så räknar man huvuden, kallar det meritbaserat, och döljer det med ord som mångfaldskompetens, vilket det för övrigt enbart är SVT som använder.
– Vad man menar egentligen är att viss etnicitet för med sig vissa egenskaper. Det är så klart inte bra, och jag menar att de har bidragit till den fixeringen.
l Ni återkommer i boken till SVTs arbete med mångfaldskompetens. Men man måste ju ändå utgå ifrån att det de gjorde var utifrån en önskan om att minska diskriminering etcetera. Är den typen av åtgärder fel eller hur ska en organisation som vill bidra till att minska diskriminering agera?
– De (SVT) gjorde en tolkning av deras instruktioner i sändningstillståndet, Public Service ska spegla Sverige. Men man vinklade det fel och utgick från att det innebar personalsammansättningen, att SVT och public service ska avspegla Sveriges sammansättning.
– Det är en märklig tolkning. Att avspegla Sverige innebär att man ska ha en mångfald och en bredd i programutbudet som tilltalar så många det går, inte att man ska applicera det på personalen och räkna hur många som är utrikes födda. Det är en vantolkning rakt av. Avsikten må vara god men här har de gjort en tolkning som är väldigt märklig inför öppen ridå.
l Tror du att det inom myndigheter finns en ängslighet inför dessa frågor? Att man oroar sig för att närma sig dem i rädslan av att hamna fel?
– Jo, men det handlar också om att det finns en god jordmån för det här.
l Den offentliga debatten som rört frågor om rasism och diskriminering, tycker du att den debatten har varit av godo?
– Jag tycker att man hamnade fel från början. Man utgick på något sätt från det enskilda exemplet. I fallet med REVA-debatten så drog man väldigt stora växlar på det som hände och applicerade det på kollektivet. Och det är klart att med den bilden av samhället så landar man i en fel analys, och den egna upplevelsen av att vara diskriminerad uppvärderades till någon sorts sanning. Det funkar inte heller om man vill ha en gedigen grund att stå på för att förklara världen.
l Ni går mycket in på det i boken, den kollektivistiska synen och vad som händer när man lyfter upp det enskilda fallet. Men om man ändå anser att det finns diskriminering och rasism, vad är då de viktigaste verktygen för att motverka det?
– Den kunskapen finns redan. Sverige är ett av världens minst rasistiska länder på alla sätt att mäta. Allt från hur man accepterar att få en granne med utländsk bakgrund, att man är ok med att ens barn gifter sig med personer med utländsk bakgrund, att politiker har utländsk bakgrund – på alla sätt man frågar så svarar svenskarna världsbäst att man inte är rasistisk.
– Den sociala kostnaden i Sverige för att vara rasist är jättehög, och det är så det ska vara. Vi accepterar inte rasism utan markerar mot det, och det är något alla kan och bör göra.
– Det finns så klart mer man kan göra i ett fritt samhälle men vi har kommit rätt långt. Man skulle kunna lägga mer på att förstå och motverka rasism mellan olika invandrargrupper, men på det stora hela finns verktygen där.
– Det finns såna exempel, men den stora helheten finns redan där. Det är inte så att vi argumenterar för något väldigt annorlunda sätt att bekämpa rasism.
l Oavsett vad man tycker om hur debatten om rasism bedrivs idag, tycker du att den tar för stor eller liten plats i det offentliga samtalet?
– Den har sin plats, men man gör det på fel sätt. Man observerar olika statistiska diskrepanser mellan grupper och så härleder man det till rasism. Då har man inte ens gjort halva jobbet, det kan finnas väldigt många olika skäl till olikheter mellan grupper.
– Det gör att en för ensidig debatt kan få skadliga effekter. Men vidtar inte rätt åtgärder på rätt nivå och man skapar en felaktig syn på vad det är som styr i det samhället.
l Men om det finns skillnader mellan grupper som man för lättvindigt kallar rasism, vad tror du att den tankevurpan beror på? Är det en begreppslathet eller en missriktad välvilja?
– Det finns en ideologisk effekt här, man har på förhand bestämt sig för att ”det är så här det ser ut” och den teoretiska enögdheten styr. Sen försöker man foga in allt man ser i det, det är som att man på förhand har bestämt sig för vilka slutsatser man vill komma till. Man ser inte strukturell rasism som en arbetshypotes utan som en slutsats utan att samla in empiri och pröva olika vägar som faktorer som sämre hälsa, sämre inkomst etcetera. Istället för att verkligen grotta sig in i det så konstaterar man bara att det handlar om diskriminering.
l Men om vi då manifesterar toleranta värderingar, varför är då debatten om rasism och diskriminering så känslig? Varför blir folk så ängsliga när det kommer upp?
– Man vill ju inte själv bli kallad för rasist. I den här debatten har det införts en sort ordning att om man lyfter obehagliga etiketter om olika rön och hypoteser så blir det en bekräftelse på att de faktiskt stämmer. Man kan inte ifrågasätta en slutsats för att det i sig blir en bekräftelse på slutsatsen. Det är nonsens, och då kan man inte diskutera.
– Och med den typen av debatt så är det så klart många som drar sig för att öppna munnen.
