Ledarkrönika: Semester från sociala medier

Under semestern så valde jag medvetet bort sociala medier. Inte så att jag raderade alla appar, men jag försökte hålla användandet till ett minimum. Ljudböcker och poddar, någon hälso-app och kommunikation gjorde jag undantag för. Det var jätteskönt. Jag kan inte säga att det var någonting som jag egentligen saknade.

Men jag kan reflektera över de kickar användningen ger. Det är svårt att sluta. Det är lätt att bara scrolla vidare. Dopaminpåslaget när vi använder mobilerna dopar hjärnan att vilja ha mer. Det händer jämt något och vi behöver aldrig ha tråkigt igen.

Vuxna människor kan ofta inte kontrollera sin relation till skärmarna. Se dig omkring nästa gång du är på stan, överallt sitter och går människor med näsan i skärmen. Jag undrar varför vi tänker att barn och unga ska klara detta bättre?

På 1960-talet gjordes de så kallade marshmallowexprimenten rörande självkontroll. Små barn fick välja mellan en marshmallow nu eller flera senare. De som valde flera senare visade sig senare i livet också ha mer självkontroll. Självkontroll är någonting som barn kan lära sig och som påverkar utfallet i livet mer än vilka situationer de hamnar i. Självkontroll tycks korrelera med mindre missbruk, mindre fetma, bättre stresstålighet och lättare med sociala kontakter.

I dagarna har det kommit nya rekommendationer kring barns skärmtid. Barn och unga använder på tok för mycket skärm. Jag går själv den balansgången i min familj. Det är omöjligt att ta alla konflikter som jag skulle önska att jag kunde ta om skärmarna. Då vore det inte mycket till relation kvar. Så jag håller igen och nöjer mig med att vi inte tittar på telefonerna vid matbordet. Ibland för jag fram en liten uppmaning att själv reflektera över användandet.

Hur ska en tonåring som söker sig själv kunna få en rimlig bild av ett liv? En mänsklig hjärna är inte färdigutvecklad förrän i 25-årsåldern. Jag är väldigt medelålders och dessutom trygg i mig själv. När jag tittar på vissa appar så blir min verklighetsuppfattning också svajig. Det är lyckliga familjer med barn som alltid verkar vilja umgås med sina föräldrar. Par som aldrig bråkar. Resor till spännande ställen och möten med spännande människor. De bästa ögonblicken blir som en film. Mitt eget liv, som jag egentligen är mycket tacksam för, framstår som mycket vardagligt i jämförelse.

På samma gång lyfts det inte tillräckligt mycket att unga flickor och kvinnor jämför sig med de digitala kändisarna. För mig finns det en glasklar koppling till den växande psykiska ohälsan hos yngre. Det vanliga livet når inte upp till förväntningar och krav. Med tanke på hur stort inflytande skärmarna har skulle jag vilja se tydliga begränsningar för unga användare. 13-16-åringar använder skärm i snitt 6,5 timmar om dagen av sin fritid på bekostnad av sömn och fysisk aktivitet. Det är ingenting som föräldrar kan råda bot på själva. Vi kan inte vänta oss att barn har självkontroll att hantera något som många vuxna har problem med.

Kanske håller pendeln på att svänga? Jag ser med glädje att en omvärdering av skärmar inom skolan är på väg. Det kommer att mötas av motstånd. Det är stora ekonomiska intressen som utmanas. Alla föräldrar delar inte uppfattningen att användningen är problematisk. Barnen själva är ofta så uppslukade av den där världen då ingenting är tråkigt. Jag vill därför slå ett slag för den uppskjutna behovstillfredsställelsen. Den är inte gammal och förlegad utan det som ger oss uthållighet och självkontroll.

Malin Henriksson
Har tidigare drivit trädgårdsbutik, varit liberal kommunpolitiker i Simrishamn och regionpolitiker i Skåne, och arbetat som tjänsteman för Liberalerna i Stockholms stadshus.

Dela med andra
redaktionen
redaktionen