Per Ahlmarks starka socialliberalism och känsla för friheten är något vi alltid måste minnas och fullfölja. För mig har ingen har betytt så mycket i politiken som Per Ahlmark, skriver Olle Wästberg.
Per Ahlmark har dött – efter lång och tragisk sjukdom. För mig har ingen har betytt så mycket i politiken som Per Ahlmark. Mona Sahlin sa en gång att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan ”gick med i Olof Palme”. Jag förstår vad hon menar: Själv ”gick jag med i Per Ahlmark”.
Per blev 1960, som 21-åring ordförande, i Folkpartiets ungdomsförbund, efter att ha varit medlem i bara två år. Han var i tonåren filmrecensent i Frisinnad ungdom – rekryterad av Anders Johnsons far Bengt Johnson – och kom på så sätt i kontakt med FPU.
Som 17-åring hade han blivit rikskänd när han och klasskamraten Hans Hederberg ”gick till kungs”, d v s skrev till regeringen, och krävde att de skulle slippa morgonbönen i skolan. Skolan skulle vara konfessionsfri. Aktionen stöddes av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten som blev något av en mentor för Ahlmark.
Som FPU-ordförande ledde Ahlmark en generation ”unga liberaler” med bl a Ernst Klein, Gabriel Romanus, Jan-Erik Wikström, Ingemar Mundebo, Gunvor Hildén, Ola Ullsten, Hadar Cars, Gustaf Lindencrona, Eva Moberg. De kom att dominera debatten. Socialdemokraterna stod för makt- och betongtänkande. De unga liberalerna drev jämställdhet, avskaffande av statskyrkan, företagsdemokrati, bojkott mot apartheidregimen i Sydafrika, stöd till befrielserörelser, en procent i bistånd, en ny författning som avskaffade tvåkammarsystemet. Högern var naturligtvis emot allt detta, men även Socialdemokraterna.
Ahlmark fick redan som FPU-ordförande representera Folkpartiet i TV, bl a en duell mot kommunistledaren Hilding Hagberg.
Som förbundssekreterare i FPU från 1965 fick jag vara med på partistyrelsesammanträdena. Där satt då Per Ahlmark och flera i hans generation. De hade förmöten och drev gemensamma linjer. Ahlmark var den som förvandlade Folkpartiets landsmöten från manifestationer till ett organ som fattar beslut om partiets politik.
På ett tidigt stadium var Ahlmark anhängare av mittensamverkan, men när sedan ”åsanisse-marxisterna” i Centerns ungdomsförbund började få inflytande och när Centerpartiet växt sig dubbel så stort som Folkpartiet ledde han det interna motståndet. Ifall sammanslagningen blivit av var Ahlmark beredd att bilda ett nytt liberalt parti. Med ett hemligt uppdrag av Ahlmark samlade Folkpartiets riksombudsman Gunnar Bäckström (kallad ”Hajen”) och jag in namn för att registrera partinamnet ”Liberala samlingspartiet”.
Per Ahlmark var nästan alltid villig att ta den yttersta striden. Att ha motståndare, menade han, var ett bevis på att man verkligen stod för något. Efter sin partiledartid skrev han flera diktsamlingar. I en av dem – ”Överleva” (1982) – finns raderna ”doft av rökelse/brända broar.” Han var inte rädd att bränna broar.
1975 blev Per Ahlmark partiledare. Valet 1973 var Folkpartiets sämsta någonsin. Ahlmarks val 1976 innebar en uppgång till 11,1 procent – och Sverige fick därigenom sin första icke-socialistiska regering på mer än 40 år.
Ahlmark erbjöds att bli utrikesminister. Han sa nej, eftersom han menade att det centrala var att visa att en borgerlig regering kunde hålla ner arbetslösheten. Han blev arbetsmarknadsminister, och fick också ansvaret för jämställdhet och invandringsfrågor. Just ”utlänningsfrågorna”, sa mycket om Per Ahlmarks karaktär: De enskilda ärendena avgjordes i sista instans av regeringen. Han plågades av utvisningsbesluten, tog med handlingar hem och läste på nätterna. Efter några månader gav han upp och biståndsminister Ola Ullsten tog över ärendena.
Efter två och ett halvt år avgick Per Ahlmark som partiledare, sedan hans fästmö Maude Adelson, som drabbats av cancer, begått självmord. Ahlmark upplevde att hans dygnet-runt-arbete i politiken gjort att han inte kunnat ställa upp för henne och han tappade energi. Resten av sin aktiva tillvaro ägnade han sig åt att skriva – roman, diktsamlingar och böcker mot diktatur. Den viktigaste var ”Vänstern och tyranniet”(1993), som kom att betyda mycket för en ung generation icke-socialister.
Det dominerande var hans kamp mot fascism och kommunism. Ahlmark grundade Kommittén mot antisemitism, var vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel och bildade Vänskapsföreningen Sverige-Taiwan. Han var engagerad i flera internationella antidiktatoriska organisationer.
Med åren började jag förstå att han skrev mot medlöpare och demokratimotståndare i personlig ångest. Bödeln och torteraren är inga abstraktioner; de kan komma hit, gripa oss i våra hem och döda våra barn. Den som inte gör motstånd blir medskyldig. För Ahlmark kändes det som stövlarna ekade i farstun. I en dikt skrev han ”Min rädsla bär jag med mig vart jag går.”
Per Ahlmarks långa sjukdom gjorde att han inte synts i den offentliga debatten på många år. Han var dock före andra ute i frågor som är viktiga idag.
2004 konstaterade han att islamismen liknar nazism och kommunism. Islamister vill inte delta i debatt, kräver underkastelse, strävar efter världsherravälde, förnekar mångfald och låter judehatet stå i centrum. Samtidigt skiljde han på islamism och islam: ”Den islamska fundamentalism, som brukar kallas för ’islamism’, har få likheter med vad majoriteten av muslimer tror på.”
Redan som tonåring krävde han en konfessionsfri skola. Som ung riksdagsledamot var han unikt miljöengagerad genom boken ”Sveket mot kusterna”. I motståndet mot de högerauktoritära krafter som började växa i Östeuropa var han tidigt ute.
Per Ahlmarks starka socialliberalism och känsla för friheten är något vi alltid måste minnas och fullfölja.
Olle Wästberg
