När Sverige gick med i EU började det svenska rättssystemet göras om. Rättigheter ökade i betydelse. Nu går det att stämma staten för att den brustit i att följa grundlagen. Men det är inte lätt och det medför en betydande ekonomisk risk. Har det åter blivit så att medborgarrätt heter pengar?
Skulle du betala pengar för att hjälpa en främmande person som vill stämma staten för övergrepp? Det är vad Anna Rogalska Hedlund hoppas. Hon är ombud för Esmat, som kom till Sverige som 14-åring tillsammans med sin två år äldre bror Asad. Esmat vill stämma svenska staten för att hans bror tog sitt liv efter att de två bröderna fått beslut om utvisning, beslut som Migrationsverket senare medgivit fattades på felaktiga grunder.
Migrationsverket ansåg att de två bröderna kunde utvisas, om den äldre brodern tog hand om den yngre när de kommit till Afghanistan. Men Esmats storebror var synskadad. De saknade släktingar i Kabul, men enligt Migrationsverket kunde de två tillsammans utgöra ett ”nätverk”. Avvisning av minderåriga kräver nämligen att ett sådant finns på plats. Den pressen blev för mycket för storebrodern.
– Det speciella här är att fallet är värre än vad det ser ut, säger Anna Rogalska Hedlund när vi ses.
– Och det är många som grävt i det som säger det, trots att de är luttrade.
Anna är jurist, jobbade tidigare på Centrum för Rättvisa som drivit många principiella fall till domstol när enskilda utsatts för kränkningar. Numera driver hon egen firma, och tog sig an Esmats fall efter att ha läst om det i Dagens Nyheter.
– I sista meningen stod det att Esmat letar efter en advokat att driva fallet till Europadomstolen. Jag tänkte omedelbart att det bara finns en handfull advokater som kan gräva fram de juridiska källorna som behövs för att stödja honom. Och han behöver pröva om han kan få skadestånd i Sverige först.
Efter ett par timmars betänketid hörde hon av sig till journalisten på DN som satte henne i förbindelse med Esmat. Men då kommer ett av de stora problemen. Esmat bor i ett familjehem. Han är sexton år. Han har inga medel att föra en rättsprocess.
– I första hand är det ju genom hemförsäkringen som sånt bekostas. Men det vore väldigt märkligt om han skulle använda sig av familje-hemmets hemförsäkring. Visserligen bor han där, men det vore inte rätt att använda familjens medel.
– Jag hörde av mig till rättshjälpen för att se om de hade prövat om ensamkommande kan få stöd den vägen. Det hade de inte.
Därför har hon tagit det ovanliga greppet att starta en insamling. Om två månader hoppas hon att de fått in i alla fall i närheten av 500 000 kronor. Summan ligger för närvarande på omkring 18 000, när ett fyrtiotal personer hittat fram för att skänka pengar till hennes klientmedelskonto.
Det sköts via nätet, på webbplatsen indiegogo.com som hjälper många företag, föreningar och enskilda att hitta finansiärer till olika projekt eller människor som swishar pengar direkt. En del av den moderna digitala ekonomin. Det är också okänd mark för en jurist.
– Jag är ju ingen expert på sociala medier. Jag har gjort massor med fel, råkat skicka meddelanden mitt i när jag tryckt på radbrytning och sånt. Jag är ju expert på juridiken.
– Centrum för Rättvisa var ju privatfinansierat, men det var stora donationer från åter-
kommande givare.
– Det här är, såvitt jag vet, första gången i Sverige som någon försöker med gräsrotsfinansiering.
Vad är det då som driver henne att försöka med något så ovanligt i detta fall?
– Det är klart att det ligger mycket idealitet i det beslutet. Men det här fallet har två ben, både rättviseaspekten som är en principfråga och det enskilda fallet som är hjärtskärande.
Även om det alltså finns en möjlighet att stämma staten när missgrepp har begåtts, är det både svårt och dyrt. Många vet inte ens var de ska börja.
– Det är viktigt att folk får kunskap om hur det fungerar.
– Det finns många ärenden som förtjänar en prövning, men de får inte alltid det. Trösklarna är höga. Det finns en kunskapströskel, folk vet inte vart de ska vända sig. Sen finns det en kostnadströskel; när du väl vänder dig till domstol, är du beredd att ta risken att förlora målet?
Den som stämmer någon i Sverige riskerar att behöva betala motpartens rättegångskostnader. Det kan därför bli väldigt dyrt.
– Att hävda mänskliga rättigheter blir oftast en skadeståndstalan, då hamnar du i samma regelverk som stora företag.
– Det här var en oväntad rättsutveckling , att överträdelser av mänskliga rättigheter skulle prövas som en skadeståndstalan.
Anna Rogalska Hedlund menar att det svenska rättssystemet nog inte var riktigt förberett på hur dessa ärenden ska skötas.
– Det är ju igen balans mellan riskerna och skadeståndens storlek. Se på målet med ”sjukhusfilmningen”, där jag var ett av familjens ombud.
När en svårt sjuk man vårdades på Uppsala Akademiska Sjukhus fick ett tv-team från produktionsbolaget Titan tillstånd av sjukhuset att filma hur mannen vårdades. Det blev en närgående skildring av hans dödskamp. Han avled två dagar senare. De anhöriga blev djupt chockade över att detta filmats och stämde sjukhuset med stöd av Centrum för Rättvisa.
Två och ett halvt år senare fick de 20 000 kronor var i ersättning. Men kostnaderna om de hade förlorat, hade kunnat bli en miljon kronor. En risk de inte hade kunnat ta på egen hand, utan bara genom stödet från Centrum för Rättvisa.
Är människor utlämnade att hitta stöd om de vill driva principiellt viktiga mål? Hur ska vi göra annars?
Anna Rogalska Hedlund blir mer tvekande. Hon är inte politiker, hon har inte färdiga talepunkter och förslag. Men hon konstaterar att det börjat ske lite anpassningar. Skadeståndsreglerna har blivit tydligare, genom att det som tidigare var praxis nu har formulerats i lag.
– Nu kan i alla fall fler advokater hitta fram till informationen. Tidigare krävde det mycket ingående kunskap för att förstå vad som gällde.
– Det går trögt i de här frågorna. Många identifierar det nog som ett centralt område, men det är abstrakt. Det ger inga politiska poäng.
Men vi återvänder till frågan om vad som kan göras för alla de som inte kan ta den ekonomiska risken, som inte kan ta ut ett nytt lån på huset för att betala kostnaderna. Skulle
Justitiekanslern kunna ha en fond att ge medel ur?
– Kanske, säger hon tveksamt. Det finns vissa problem med det. JK är ju statens advokat. Och är det en kommun eller ett landsting till exempel, som ”sjukhusfilmningen”, då har JK ingen kompetens över det.
– Men JK skulle kunna göra en första bedömning, avgöra om det är en välgrundad talan.
– Det här MR-institutet som ska startas, det kanske skulle kunna ge någon form av stöd.
– Även med sänkta trösklar, så kommer det att finnas trösklar kvar. Då är det upp till civilsamhället. Det kommer att finnas luckor, att civilsamhället hjälper till kan vara ett sätt.
Anna har valt att pröva gräsrotsfinansiering eftersom målet är viktigt. Det borde prövas, när en myndighet erkänner att den gjort fel men ändå inte vill ta på sig ansvaret.
– Migrationsverkets egen utredning visar på ett tjuotal fel, varav några riktigt allvarliga.
Om sådan misstag inte prövas, menar hon att det finns en risk att de normaliseras. Det går ju inte att hålla staten ansvarig för alla självmord, säger hon, men när så många fel begåtts måste ansvar utkrävas.
Det viktiga är att Esmat får en chans att få sin sak prövad, utan att bli ruinerad om han förlorar. Därför kämpar hon vidare med att hitta lösningar.
– Esmat får inte börja vuxenlivet med en stor skuld, det skulle jag inte kunna leva med. o
Om du vill stödja anna Rogalska hedlunds och esmats process går du till indiegogo.com och söker på hennes namn.
Ulf Schyldt
