Det har blivit tydligt för mig, speciellt nu efter att vi har skolat in vår ettåring att en förskolegård är lite av en spegling av ett samhälle i miniatyr, med tydliga strukturer och hierarkier, med de som rättar sig i leden och de som leder revolutionen.
Nu har vi ett barn som är äldst och ett som är yngst på samma förskolegård, i samma system men på helt olika nivåer.
Ettåringen fick en bra och mjuk start, inte minst tack vare sitt sociala och kulturella kapital som han hade med sig i form av sin storasyster. Han var redan känd bland pedagogerna och de andra barnen, han visste vad som gällde.
Allt flöt på, lillebror klarade sig galant och storasyster fanns där och ställde upp. Sen hände något. Storasyster ville inte gå till förskolan längre, hon ville inte leka med andra och läppen började hänga och darra ju närmare grinden vi kom. Det visade sig att hon hade hamnat utanför, exempelvis hade hon fått höra att hon får vara med och leka, men bara så länge hon befinner sig i ett annat rum. Nya allianser hade uppstått och det var nya regler och trender som gällde.
Jag var inte beredd på hur vidrigt det skulle kännas att få höra att ens barn hamnat utanför och blivit avvisad. Vad gör man? Jag blev ledsen, arg och kände mig rådlös. Jag visste inte hur man hanterar sånt på rätt sätt.
Jag vet inte om det var inskolningen av ettåringen eller det långa sommarlovet, eller bara olika händelser som råkade sammanfalla på ett olyckligt sätt, men där satt vi med vårt barn som inte kände sig välkommen länge. Det kan gå snabbt, precis som i den riktiga världen, från att alla ville vara feminister till nu, när man tydligen ska gå bakåt i tiden och vilja vara en så kallad soft girl istället. Från öppna era hjärtan till här har du en påse med pengar så du kan åka hem, men det är frivilligt. Du får alltså vara med och leka med oss, men inte i samma rum.
Det är stökigt i vår värld just nu, samhället förändras, det går snabbt, och när det händer saker i omvärlden som man inte kan påverka, då är det enda man vill är att ens barns förskolegård ska vara en trygg plats med ett starkt skyddsnät. Och vet ni, så fort det blev känt att vår lilla flicka hamnade utanför så kom en stark reaktion från alla berörda. Personalen, föräldrarna och andra barn, alla agerade och reagerade. Ordningen blev återställd, nu får alla får vara med och leka. Den trygga platsen fanns kvar.
PS. Lillebror fortsätter att ta fördelar av att ha sin storasyster nära och nu har han förstått att det blir roligare om fler får vara med, så han drar sitt strå till stacken genom att vara den lilla bryggan mellan gruppen med de äldsta och de minsta. Allt blir ju roligare om fler får delta i samhällsbygget.
Natalia Rylander
Har arbetat på Liberalernas riksdagskansli och varit ordförande för Liberala studenter.