Där stod jag i höstsolen och väntade på att rikskassören, kronoräknaren, finansministern Svantesson skulle komma släntrande med sin stiligt ljusblå budget på väg till riksdagen. Och självklart funderade jag då på varför just denna årliga ritual blivit en årlig ritual. Varför budgetpromenad?
Hade jag varit finansminister så skulle jag förvandlat hela arrangemanget. Så här skulle reglerna vara: Någon gång max en timme innan budgetdebatten ska börja, kommer jag att – väl maskerad för att försöka undgå upptäckt av de väntande journalisterna och demonstranterna – försöka passera riksbron, från en utgångspunkt någonstans i regeringskvarteren. Men inte nödvändigtvis från ett departement.
Jag kan vara den distingerade äldre herren som kommer ut från Medelhavsmuseet. Jag kan vara den fräkniga föreskoleföreståndarinnan med äppelkinder och välfylld ryggsäck. (Budgeten måste ju med!) Eller den ridande polisen som i sakta mak rider ned längs Strömgatan, utanför Sagerska palatset.
På så vis, och med uppbjudande av alla mina eventuella skådespelartalanger ska jag likt Ville Vessla försöka ta mig förbi ”spärren”, där de skarpögda journalisternas uppgift är att försöka haffa och demaskera mig, innan jag gör min entré i riksdagens talarstol.
Se, det blir genast en helt annan begivenhet än enbart en i sakta mak gående intervju förlagd till en av de mest fotgängartrafikerade gatorna i huvudstaden.
Ja, jag skulle kanske gå så långt att jag skulle smyga in en finurlighet i det beramade så kallade ramverket. Budgetramverket, alltså. Jag skulle erbjuda den journalist som lyckades avslöja mig att få bestämma en budgetpost i kommande års budget.
Ingenting som skulle ruinera riket eller så. Fantasi, men med förnuft. Säg, plus minut tio miljoner kronor på en tabellrad i budgeten. Som hen får lägga på vad det nu vara månde – eller rent av införa en rad som inte existerat. Kanske en viss tidigare statssekreterare och liberal ledarskribent som avslöjades begå ålfiske, skulle anslå tio miljoner kronor till utplantering av dito, för att värna om den sydsvenska traditionen, till exempel?
Någon annan, kanske lite till åren kommen och med förankring i äldre tiders skjutjärnsjournalistiska teknologier, skulle anslå den summan till subvention av färgband till skrivmaskiner. Om det nu fortfarande finns skrivmaskiner att få tag på?
Men vinner jag, ja då är det givet att budgetposten som går till inköp av teatersmink och lösskägg för finansdepartementets räkning ligger kvar till nästa år.
Sapient
