Liberalernas historia som miljöparti är längre än de flesta tror. Redan 1904 föreslog en liberal riksdagsledamot att nationalparker skulle inrättas. Det var Folkpartiet som la fram den första partimotionen om en samlad miljöpolitik.
Under de 30 år Naturskyddsföreningen bedömt partiernas miljöpolitik har Liberalerna genomgående placerat sig väl. Men att vara bättre än andra partier är ganska enkelt. Det viktiga är att ha en rimlig politik i förhållande till vad som krävs för skyddet av klimatet och den biologiska mångfalden.
Riksdagens förste moderne miljö-politiker var den liberale botanikdocenten Karl Starbäck i Hudiksvall, Gävle och Stockholm. Han fick 1904 bifall till sin motion om att inrätta nationalparker. Han blev ledamot i den utredning som sedan låg bakom bildandet av nio sådana 1909, de första utanför USA.
Samma år bildades Naturskyddsföreningen. Starbäck ingick i styrelsen från bildandet och blev senare vice ordförande. Bland de tidigaste medlemmarna fanns Selma Lagerlöf.
Nästa framträdande botanist i riksdagen var Hugo Osvald, professor i växtodlingslära och FP-ledamot i första kammaren 1948-63. Han var ordförande i Naturskyddsföreningen 1947-53.
Många ledamöter skakade nog på huvudet åt den udda professorn som från talarstolen varnade för stora risker med utsläpp av gifter och annat i luft och vatten.
Det under Sven Wedéns ledning utarbetade partiprogrammet 1962 var partiets första med ett rätt modernt miljöavsnitt. I debatt med justitieminstern begärde Wedén generella gränsvärden för utsläpp i naturen utifrån vad denna klarade av. Regeringen förordade i stället förhandling i varje enskilt fall, vilket Wedén såg som mygelekonomi där stora företag kunde klara sig lindrigare undan. Gränsvärdena fastställdes i förhandlingar vid sidan av riksdag och regering.
Historikern Lennart J Lundqvist har i sin forskning granskat regeringens och Folkpartiets olika syn på detta inför tillkomsten av Naturvårdsverket. Han noterade att det framför allt från liberalt håll växte fram ett ”ekologiskt” betraktelsesätt.
Flera liberaler drev frågor om vattenvård. Per Ahlmark pläderade i riksdagen hårdare än någon för att förebygga oljeutsläpp i Östersjön och skev en bok om detta. Rolf Wirtén pläderade tidigt för vindkraft. Sören Norrby var drivande för ”Håll Sverige rent!”. Kerstin Anér var aktiv miljöpolitiker och talade mycket om djurens rätt. I Karl Starbäcks anda pläderade Lars Ernestam i Örebro och andra för en politik syfte att bevara mångfalden rörande djur och växter.
1989 lämnades den första partimotionen om ett samlat miljöpolitiskt program. Som första parti pläderade Folkpartiet för miljöavgifter, inspirerat av professor Erik Dahméns bok ”Sätt pris på miljön”. Både moderater och socialdemokrater var emot, de senare med argumentet att ingen skulle få köpa sig rätt att förorena. Ett märkligt argument för att det i stället skulle vara gratis.
Energipolitiken inrymde stora stridsfrågor. Folkpartiet sågs av många som extremt genom att slå vakt om flera hotade älvsträckor. Ola Ullsten, Kerstin Ekman och Bengt Westerberg var pådrivande. Professor Evert Vedung har skrivit om ett ”besynnerligt böjningsmönster” mellan partierna när Folkpartiet blev främsta älvräddare i svensk politik.
Samtidigt blev Folkpartiet, med Gunnar Helén i spetsen, det parti som varnade mest för beroendet av olja och kol, främst av miljöskäl. Det gällde att skydda människors hälsa och motverka försurning av vattendrag och marker. En del nämnde klimatet, men den insikten kom egentligen senare.
Det var dubbel omsorg om miljön som gjorde att partiet ville bevara orörda älvar och reducera beroendet av fossila bränslen. Det hade inte gått att driva den politiken utan att bejaka kärnkraften. För partiet var miljön det helt avgörande i det valet.
I efterhand kan sägas att utan kärnkraft skulle Sverige – om det inte radikalt dragit ner produktionen – ha byggt mängder av olje- och kolkraftverk, med stora klimatskador. Men naturligtvis måste kärnkraft förenas med stora insatser för att minimera riskerna för haverier. Alla risker i ett samhälle måste beaktas. Partiet ville undvika fossila bränslen för elproduktion men verkade inte lika oroat över fossilt drivna´bilar och flygplan.
Det fick stor betydelse att så pass många liberaler, delvis -vetenskapligt utbildade, blev miljöpionjärer. Bland socialdemokrater blev Rolf Edberg från mitten av 60-talet en mot-svarande väckarklocka.
Starka ekonomiska krafter har ofta ogillat miljöpolitik. Tung industri, med både arbetsgivare och fack, har varit stora förorenare. Jord- och skogsbruk har släppt ut gifter och annat. I partier med stark knytning till sådana ekonomiska intressen har miljö-engagerade haft svårare att agera.
I dag framstår klimatutvecklingen och utsläppen av växthusgaser som det allt överskuggande problemet. Att världens utsläpp fortfarande är mer än dubbelt så stora som de borde vara för att möta ens 2-gradersmålet och att svenskarnas konsumtions-baserade utsläpp är mer än dubbelt mot världsgenomsnittet kan inte relativiseras. Rimliga krav på ökad välfärd i stora delar av världen sätter ytterligare fokus på utmaningen.
Vi menar att Liberalernas politik ännu inte förmått adressera problemets dignitet ifråga om vårt samhälles konsumtion och levnadsvanor. Vi tror att tydlig opinionsbildning och mer kraftfulla ekonomiska styrmedel som leder till en verklig omställning krävs. Vi har ett arv att förvalta.
Text: Lars Wedén och Hans Lindblad
