I Stockholm stad har Liberalernas skolborgarråd Lotta Edholm och socialborgarrådet Jan Jönsson påbörjat ett tätt samarbete. Skola och socialtjänst måste arbeta närmare, inte minst för att påverka situationen för barn och unga i förorten.
– Det politiska samtalet blir närmare, men vi känner också ansvaret på våra axlar, säger Lotta Edholm.
– Läget är väldigt allvarligt, antalet skjutningar ökar samtidigt som uppklarningsfrekvensen minskar. Yngre och yngre barn dras in i och används på ett systematiskt sätt i grov brottslighet, säger hon och tillägger att dessutom tycks många av dessa unga inte bryr sig om ifall de dör eller inte.
– Den kriminella generation vi har idag har en annan mentalitet vad gäller inställningen till liv och också sitt eget liv. Man är inte lika intresserad av att tjäna stora pengar på lång sikt, utan vill snarare leva till max här och nu, säger Jan Jönsson.
Det förändrar dynamiken i ett bostadsområde när man har ett antal ungdomar som tror att de ska dö i morgon och agerar utifrån det.
– Det är en ödesfråga. Brottsligheten och segregationen, för de hänger samman, skulle jag säga är den sittande majoritetens största utmaningar, säger Lotta Edholm och får medhåll av Jan Jönsson. Han instämmer i hennes beskrivning av läget i förorten, där han själv är uppvuxen och fortfarande bor kvar (i Skärholmen), men vill också nyansera bilden:
– De allra flesta människor som bor där lever helt vanliga liv, där finns unga med har ambitioner som vill ha familj, karriär och trygghet. Men de drabbas också hårt av frihetsbegränsningarna det innebär att inte kunna gå ut hur som helst och vara orolig för att själv drabbas av skottlossningar.
Jan Jönsson lyfter hedersproblematiken, både inom familjen gentemot kanske framför allt kvinnor, men också hedersbegreppet inom de kriminella gängen. Allt fler av de skjutningar som sker idag beror på att någon känner sig kränkt, snarare än som tidigare på grund av uppgörelser i den kriminella världen.
– Sambandet mellan hederskulturen och kriminaliteten finns och har tidigare varit ganska underskattat, säger Lotta Edholm.
En hel del av det våld som utförs inom hederskontext är bröder som redan har ett våldskapital och ägnar sig åt kriminalitet, fyller Jan Jönsson i. Gränserna för acceptabelt våld har flyttas. När det blir vanligare med skjutningar minskar nyhetsvärdet i det. Händelser som tidigare fick stora rubriker blir kanske idag notiser.
– Det blir en normalisering som är oroande och en mentalitet som är ganska skrämmande – där man tror att man inte ska leva särskilt länge, säger han.
Som orsaker till att denna trend, som fått fortgå under lång tid, nämner Lotta Edholm hederskulturen som en kulturell och religiös fråga som kommit till Sverige via invandring från till exempel Mellan-östern. Segregationen och konsekvenserna av utanförskapet är naturligtvis i sig ett stort problem.
– Det är ett problem om unga människor inte anser att man ska sträva efter att försörja på ett vanligt jobb. Då blir narkotika, som också är en del i detta, ett billigt och bra sätt att tjäna pengar, säger hon.
Narkotikaförsäljningen har också tryckts ut från Stockholms innerstad till förorten.
Jan Jönsson minns att han bara för 5-10 år sedan upplevde att man fick försvara en hållning om att fler poliser borde vara synlig i förorten och att fler övervakningskameror behövdes. Under upploppen 2013 blev det tydligt.
– Det fanns en uppfattning att förortsbor kände sig förtryckta av polisen och att det var orsaken till upploppen, berättar han. Den attityden gav vissa grupperingar fritt spelutrymme, starka politiska krafter ville inte samarbeta med Polisen, den skulle inte vara närvarande på till exempel fritidsgårdarna, och det fanns ingen uppbackning för de poliser som gjorde det hårda arbetet ute på stan.
– De fick stenar kastade mot sig ute på fältet, men också skit från politiker på inte minst vänsterkanten, både lokalt och i Stadshuset. Då får man förstå att folk inte vill jobba där längre, säger Jan Jönsson och får medhåll från Lotta Edholm som tillägger att man förlorade massor av tid.
– Tänk om fler tagit de här problemen på allvar redan när de började inträffa, istället för att hävda att det var Polisens fel.
– Se bara motståndet mot kamerorna i Rinkeby som alla nu är överens om gjort att det lugnat ned sig i alla fall där – otroligt motstånd! säger Jan Jönsson och menar att det nu slagit åt andra hållet, med mycket ordningsvakter (i brist på poliser), övervakningskameror och repressiva åtgärder.
Samtidigt har trenden pågått långt innan senaste mandatperioden, och även under det senaste borgerliga styret i Stockholm.
• Vad kunde den tidigare borgerliga majoriteten ha gjort för att förhindra utvecklingen?
– Jag tror att vi underskattade samverkan på en lokal och lägre nivå. Många samtal pågick i Stadshuset, men de ledde inte till konkreta handlingsplaner, säger Lotta Edholm.
Samtidigt pekar hon på framgångsprojekt med Järvalyftet, där Svenska Bostäder involverades, och hyresgäster i utsatta områden började behandlas som vilka andra andra som helst, när det gäller säkerhet och trygghet, med fungerande lås, arbeta mot svartkontrakt, husvärdar, säkerhetsdörrar med mera.
För ett par veckor sedan presenterade den grönblå majoriteten i Stockholm stad sin budget för 2019. I den finns bland annat resurser avsatta för att förbättra situationen. Fler ordningsvakter och trygghetskameror, handlingsplaner mot våldsbejakande extremism och att införandet av en trygghetsjour utreds är några av förslagen. En nolltolerans för våld och kränkningar i skolan införs, samtidigt som samverkan mellan skola och socialtjänst stärks.
Ett viktigt förslag är att så kallade allvarssamtal som genomförs inom 48 timmar när ett barn ertappats med att begå brott. Barn och föräldrar träffar socialsekreterare och en uniformerad polis för ett samtal.
– Vi jobbade med det när jag var ordförande i Skärholmen, och även i Spånga-Tensta. Tanken är att när en ungdom blivit påkommen med ett brott uppstår en kris i familjen, vilket gör mottaglighet att ta emot stödinsatser stor och också lyssna på budskap om vilka konsekvenser beteendet kan få på lång sikt.
– Det ska gå snabbt och vara tydligt att detta är något som samhället ser mycket allvarligt på, polisen är där för att markera vad det kan leda till i förlängningen och socialtjänsten för att fråga vad familjen vill ha för stödinsatser. Vi vill nu att det införs i hela staden för att minska nyrekryteringen till brottslighet, säger Jan Jönsson.
– Det här är också ett exempel på när det behövs samverkan, alla pussenbitar är viktiga, lägger Lotta Edholm. Uteblir till exempel den uniformerade polisen får samtalet inte avsedd effekt.
– Polisen har under många år dragits med neddragningar, och det är ju svårt för oss att påverka, säger Lotta Edholm. Men Jan Jönssons erfarenhet är att både socialtjänst och Polis är villiga att ta den tid och kraft som allvarssamtal kräver, då de stoppar situationer som har en tendens att eskalera. Det är med andra ord en initial insats som sparar arbete längre fram.
Samverkan mellan skola och socialtjänst ska också förstärkas under mandatperioden.
– En bra skolgång är den främsta faktorn för att barnen sedan ska skyddas från eller ta sig ur kriminalitet. Då är det viktigt att de får stöd i sin skolgång, säger Lotta Edholm som menar att socialtjänsten kan gå in och stötta även i skolan.
Skolsociala team ska arbeta konkret i skolan för att stabilisera skolgång. Arbete kan se olika ut, till exempel kan det gå in för att stärka upp skolans elevhälsoteam vid en orolig situation i en skola, eller arbeta allmänt förebyggande med att förklara hur skolsituationen ser ut för dem som redan utreds av socialtjänsten.
– Man kan bilda gemensamma utredningsteam, be om medgivande från föräldrarna om att skolans elevhälsopersonal är med och planera utredning som görs kring ett barn, vilket fokus den ska ha och vilken typ av insatser som ska föreslås, säger Jan Jönsson.
– Det ska bli ett görande nu, säger Jan Jönsson och lanserar ordet ”samhandling”, istället för samverkan. Konkret handling är -ambitionen.
– Bara alla gör något, det kan vara en liten grej, har det en förändrande effekt, men bara pratandet i sig leder ingenvart, säger han.
Text & Foto: Fia Björklund
