Januari är kvargens och gymkortens månad. Årets nyårslöften ska genomföras. Vi ställer oss regelbundet på vågen. Ett beprövat knep. Forskning visar att regelbunden mätning bidrar till ökad dietframgång över tid.
Samtidigt vet ju alla vi som sysslar med nyårslöften att vågen inte säger allt. Man vill ju helst mäta minskning av kroppsfett, snarare än förlorat vatten eller muskelmassa. Kompletterande mått som ”de jättetajta jeansen” eller den gamla trotjänaren måttbandet tas då till.
På samma sätt kan politiska partier avfärda enskilda opinionsmätningar, men ändå se ett värde i att över tid analysera vad mätningarna signalerar. Kanske vill man även komplettera med andra mått: medlemstillströmning eller antalet medlemmar som väljer att stanna kvar från ett år till nästa. Man kan mäta framgång på hur många sätt som helst.
Om detta, vår besatthet vid mätandet och de många problem det skapar, handlar filosofen Jonna Bornemarks nyligen utgivna och makalöst läsvärda bok ”Det omätbaras renässans”. Det är en uppgörelse med New Public Management och med kundsamhället, med den äldreomsorg som mäter uppfyllda lägstanivåer på checklistor snarare än att se till personalens och de årsrikas mer subjektiva upplevelser. Själv minns jag den ständiga -frustrationen över barnens högstadie-slöjdlektioner, där hälften av tiden lades på att de skulle utvärdera själva tillverkningsprocessen. Tonårstjejens analys av ”hur jag sydde ett pennskrin” är, i sin genre, häpnadsväckande underhållande litteratur. Och naturligtvis djupt tragisk.
Mätandet har blivit en förbannelse. För makthavare såväl som medarbetare blir det lättare att fastslå att ”alla målen är uppfyllda” eller att ”allt har genomförts i enlighet med fastslagna rutiner” istället för att ta ett personligt ansvar och göra den subjektiva bedömningen: blir barnen bildade? Har de äldre en trivsam tillvaro på sitt boende?
Vi närmar oss mitten av januari 2019. På landets arbetsplatser och i valda församlingar börjar det bli hög tid att inleda genomförandet av 2019 års verksamhetsplan. Helst vill vi ha många gröna prickar när året är slut. Och det är bra – om kommunen beslutat bygga en ny skola eller rusta upp en park ska detta naturligtvis genomföras och därefter prickas av. Men om vi börjar definiera framgång enbart utifrån det mätbara gör vi världen för enkel. Något går ständigt förlorat i glappet mellan verkligheten och utvärderingen av den.
Enligt min egen kalkyl för årets nyårslöfte kommer det första etappmålet nås till riksmötet i Västerås. Om jag sedan fortsätter enligt plan går jag i mål lagom till Almedalsveckan. Men egentligen vet jag ju att de uppsatta målen bara är till för att -konkretisera en bredare, mer svårgripbar strävan. Att göra det komplexa enkelt, att genom tillvarons toppar och dalar skapa en tydlig punkt att ta sikte mot.
På samma sätt bör såväl politik som näringsliv naturligtvis även framgent sätta mål för sin verksamhet. Men vi bör vara medvetna om att mål, utvärderingsdokument och checklistor är en rationell förenkling av den komplexa verkligheten. Jonna Bornemarks bok borde vara obligatorisk läsning för alla som i någon form arbetar med en verksamhetsplan.
Ida Ingerö är styrelseledamot i
Liberal Information AB.
