Om det inte är så att det finns ett brett, generellt motstånd mot privatseringar och avregleringar, handlar den kritik som finns istället om att ett antal av de stora reformer som gjorts faktiskt inte blivit speciellt bra på vad de utlovade?
För liberaler som strävar efter ökad konkurrens, valfrihet och ekonomisk effektivitet finns det anledning att vara självkritiska över resultatet av flera av de genomförda systemskiftesreformerna. Allt som framförs är förvisso inte sant, men en hel del av kritiken handlar om att reformerna inte alltid hållit vad de lovat.
När prispress framhålls som ett huvudsyfte men resultatet ofta blir det det motsatta, är det inte konstigt att kritiken växer. NU vände sig till juristen Jakob Heindbrink som forskar om framför allt hur väl lagarna på järnvägsområdet fungerar, för att gräva vidare i frågan om de ifrågasatta systemskiftena.
– För mig är det, från min utgångspunkt, tydligt att många av privatiseringarna har sitt ursprung i en tanke att ”marknaden är bättre”.
– Men det borde snarare vara ett konstaterande att staten inte kan göra allt, i alla fall inte göra det bättre. Inte när det är fråga om saker som är mångsidiga, komplicerade.
Jakob Heidbrink menar att detta ger följder för hur privatiseringar och avregleringar genomförs i praktiken, hur lagstiftningen utformas och vad som släpps fritt och inte.
– Om vi tittar på järnvägen, så var det inte egentligen en tanke att staten inte ska hålla på med järnvägstrafik. Det gör den ju fortfarande. Det var mest en fråga om organisationsformen.
Det övervägande skälet var att SJ helt enkelt gick med förlust, menar Heidbrink. Staten ville slippa betala underskotten. Till slut öppnades järnvägen för konkurrens från andra trafikutförare. Men egentligen fanns ingen vilja att helt släppa kontrollen.
– SJ har fått tillskott när pengarna inte räckt till. Ungefär en miljard per decennium, så det är mycket pengar. Så var det redan på 1970-talet, ”SJ SJ gamle vän” sjöng Stefan Demert. Lars Anders Johansson gjorde för några år sedan en liknande låt. Det är inte mycket som ändrats över tid.
Med en historia av att verksamhet bedrivits som offentliga tjänster, i bolagsform eller någon annan form, utan konkurrens och kanske med öppna inslag av subventioner eller i alla fall utan priskonkurrens gör att det finns ett stort behov av anpassning av prisnivåer när privata aktörer plötsligt ska sköta samma verksamhet i konkurrens.
Att många avregleringar lett till kraftiga prisökningar är därför knappast förvånande, på järnvägsområdet hade biljettpriserna stigit med 125 procent 15 år efter att privata trafikbolag släpptes in på det svenska järnvägsnätet. På många andra marknader har det sett ut på liknande sätt.
– Det finns en rädsla för att få olika utfall. Måste vi ha trafik i hela landet? Apotek?
– Den rädslan är befogad, absolut. Vad skulle hända om det inte fungerar? Vi hade en stor trafikanordnare, DSBFirst, som gick i konkurs. De hade inte räknat rätt, det bar sig inte ekonomiskt. Plötsligt såg det ut som hela Västsverige skulle bli utan lokaltrafik. Det går ju inte.
– Vissa delar av spårnätet är inte lönsamma. Då skulle ”marknaden” lägga ned trafiken. Då kommer frågan, är det det allmännas uppgift att ordna trafik? Där är kärnan i det hela.
Heidbrink menar att det är rädslan för backlash som gör att borgerliga förespråkare för avregleringar inte vågar ta steget fullt ut.
– Det leder ofta till att staten detaljstyr, för att man är rädd för en backlash. Det blir mer att likna vid en entreprenad, mer outsourcing än en avreglering.
– Det är paradoxalt att hylla konkurrens, marknad och frihet för att det alltid ska vara bättre, men ändå reglera och låsa marknaden till en ”målbild” som nästan alltid är den samma som om verksamheten drivits inom byråkratin.
– I järnvägsfallet handlar det om att bestämma sådant som turtäthet, linjer och trafikavgifterna. Men vart tog då marknaden vägen? Det finns ju bara en produkt att erbjuda, det är ingen marknad.
– Elmarknaden är i stort sett samma sak, en och samma produkt.
Innebär detta ett erkännande av kritiken att det inte går att konkurrensutsätta ”naturliga monopol”? Jakob Heidbrink menar att den kritiken har en poäng. Men framför allt att det handlar om inställningen till vad det är som ska göras – vad är det som ska åstadkommas?
– Om du försöker sälja in en sån reform genom att påstå att marknaden kan trolla, då har du ju ljugit för väljarna.
– Ett monopol är ett monopol. De trögheter och stela strukturer som kännetecknar monopol kommer att finnas där ändå.
– Möjligen kan det finnas en chans att åstadkomma en effektivitetskonkurrens, att det går att förbättra något där. Men på en mogen marknad som järnvägstrafik är det osannolikt.
– Men om det inte är ett naturligt monopol, så tvinga inte in alla i samma stela form. Konkurrens innebär olika produkter, olika erbjudanden. Annars är det ingen marknad.
Finns det då ingen utväg? Ja, om en ren marknad inte är eftersträvansvärd på grund av risken för oacceptabla följder så behövs det regleringar – men vilka? Vad ska lagstiftaren fokusera på?
När apoteksmarknaden avreglerades, så var det på många sätt en provkarta på en väldigt styrd process. Det fanns en tydlig om än mild form av priskontroll, det infördes ett moratorium på att lägga ned övertagna apotek under en flera år lång period efter avregleringen. Och försäljningen av de tidigare statliga apoteken gjordes i olika ”potter” för att försäkra sig om att marknaden skulle kunna innehålla flera olika aktörer, både stora och några små.
– Den avregleringen har fungerat ganska hyggligt, menar Jakob Heidbrink.
– Det är klart att det allmänna vill hålla koll på priset på mediciner, eftersom det ofta är de som betalar i slutänden, så det är helt legitimt.
Det förvånande är istället saker som glömdes bort. För allt blev inte perfekt, menar Heidbrink.
– Förbudet mot att lägga ned apotek har gjort att det lokalt finns en överetablering. I Skövde, där jag bor, finns det för många apotek till exempel.
– Men om det reglerades, varför tvingade inte staten fram ett gemensamt lagerhållningssystem så att varje apotek som saknar en viss medicin kunde hänvisa till ett annat apotek som har den inne?
– Det var liknande på järnvägssidan. Man underskattar hur servicen ska fungera. Där skapades inte heller någon gemensam försäljningsportal.
– SJ sitter med den överlägset bästa portalen för försäljning. Men de vill av lätt insedda skäl inte släppa in vissa konkurrenter.
– Där kunde Trafikverket ha tagit över och skapat en gemensam kanal redan från början.
– I England skedde precis samma problem, kunderna kunde inte köpa biljetter och det blev kaos. Det kunde ha förutsetts.
Jakob Heidbrink är kritisk mot att arkitekterna bakom dessa reformer inte varit grundligare.
– Det grundläggande politiska problemet är en naivitet från borgerliga förespråkare för avregleringar. Det ordet kan vara uttjatat, men jag skulle kalla det för en naivitet.
– Tron är att bara utföraren inte är i allmän ägo, så blir det bättre. Man prisar marknaden för sin styrka och flexibilitet. Men sen törs man inte införa någon marknad.
Ulf Schyldt
