Jag brukar oftast se Agenda på söndagar, eller i alla ha det i bakgrunden så att man inte missar något viktigt.
Det var dock inget nytt i söndagens Agenda, samma statsminister som pratade om USA och Tidöavtalet, men samtidigt visades en annorlunda statsminister i grannkanalen. I SVT:s nya satsning ”frågan är fri” satt Sveriges statsminister och blev utfrågad av reportrar med intellektuell funktionsnedsättning.
Jag vet inte om det var söndagströtthet, novembers gråhet eller helt enkelt programmets innehåll, som fick mig att skratta och gråta samtidigt. Det kändes äkta med viktiga frågor och riktiga människor och utan några inövade talepunkter. Programmet handlade om att se människan, det som finns i oss alla, det som gör oss så lika och unika samtidigt, det som varken handlar om samhällsstatus eller de funktionsnedsättningar vi har.
Ulf Kristersson fick svara på olika frågor, det var lättsamt men kunde snabbt övergå till tunga ämnen som psykisk ohälsa, självmord och ensamhet. En av reportrarna berättade om vad som gjorde honom rädd. ”Jag är rädd för att bli bortglömd och inte vara behövd…” Jag tror inte att någon blev oberörd när han uttalade de orden, man såg att deltagarna blev tagna, jag blev tagen, det var igenkänning på högsta nivå.
Det här är ett program som aldrig skulle visas eller ens diskuteras i mitt gamla hemland Ryssland, ett land där många människor blir bortglömda och gömda om de inte passar in i en förutbestämd mall. Under programmets gång börjar jag tänka på våra vänner. En vanlig familj som bor kvar i hemlandet. De har två söner, den ena har en intellektuell funktionsnedsättning, han heter Gleb. Han kommer aldrig få chansen att ställa sina frågor till kända personer, han kommer varken att bli sedd eller respekterad så länge han lever där. Tack och lov för att han har en familj som än så länge har möjlighet att skydda och ta hand om honom, men alla vi vet, att den dagen föräldrarna är borta blir även han bortglömd. Det är kanske därför det här programmet väcker så många känslor i mig, ilska och hopp, att se att en annan värld är möjlig även om vägen dit verkar vara obefintlig just nu.
Jag tror att vi människor skulle må så mycket bättre av att ha och se fler såna samtal, av att se varandra på riktigt, vara nyfikna och fokusera på det som förenar och inte det som skiljer oss åt. Jag hoppas innerligt att ett sånt program kommer att visas på många fler platser, men framförallt på min barndoms gator.
Natalia Rylander
Har arbetat på Liberalernas riksdagskansli och varit ordförande för Liberala studenter.
