I Japan var det val den 27:e oktober och regeringspartiet tappade stort. Jonas Norell har masterexamen i internationella relationer i Japan och har precis startat en blogg om japansk politik och skriver för NU om valet och vad som nu händer i Japan.
I USA vann Donald Trump en överväldigande seger i presidentvalet och senare kollapsade den tyska regeringskoalitionen. Något det inte skrivs om lika mycket är att det japanska “eviga” regeringspartiet också krisar. På andra sidan jorden hölls i oktober ett parlamentsval i världens tredje största ekonomi där regeringskoalitionen precis klamrade sig fast vid makten – dock i minoritet och med fullt av interna sprickor.
Den japanska inrikespolitiken har haft en kaotisk höst med premiärminister Kishida Fumios avgång följt av ett mycket dåligt genomfört extraval av ersättaren Ishiba Shigeru. Regeringspartiet LDP klamrade sig till slut kvar vid makten, men för ovanlighetens skull i en svag minoritetsregering där man tvingades till svåra förhandlingar med oppositionspartier.
Valresultatet
Partiet Liberaldemokraterna (LDP) har förutom vid två tillfällen – 1994-95 och 2009-2012 – styrt landet i vad som ibland kallas ett 1,5-parti-system. Namnet till trots är det inte särskilt likt Liberalerna i Sverige utan ett mycket konservativt parti som dock innehåller ett hyfsat brett spektrum av åsikter till följd av dess storlek och konstanta regeringsposition. De gjorde ett mycket dåligt val men blev kvar som största parti med 191 mandat efter att ha tappat från 256. Tillsammans med samarbetspartnern Komeito – ett buddhistiskt värdekonservativt parti – fick de 214 mandat och nådde därmed inte majoritet – 233 mandat.
På oppositionssidan finns en spretig samling partier som sällan har haft chans till makten. Under historien har flera nya partier kommit och gått och det största oppositionspartiet – som gjorde ett succéval (från 98 till 148 mandat) – är Konstitutionelldemokraterna. De är jämförelsevis progressiva och liberala – även om de för tillfället valt en mer konservativ partiledare. Saker som kvinnlig tronföljd, samkönade äktenskap och separata efternamn för gifta par – vilket inte är lagligt i Japan – står på agendan.
Två mindre partier som kan bli vågmästare är Folkets demokratiska parti (DPP), ett liberalkonservativt parti som gick starkt i valet och ökade till 28 mandat samt Reformistpartiet (JIP), ett populistiskt lokalt parti från Osaka med lite spretig politik och kontroversiella uttalanden, som fick 38 mandat.
På flankerna finns vänsterorienterade, så som Kommunistpartiet, Socialdemokraterna och Reiwa Shinsengumi och högerextrema Konservativa partiet och Sanseito, men inga av dessa lär få något större inflytande i parlamentet.
Varför gick det som det gick
F.d. premiärminister Kishida meddelade sin avgång i augusti efter två större skandaler och det påföljande partiledarvalet blev en jämn historia där det krävdes en andra valomgång för att reformisten Ishiba Shigeru skulle besegra nationalisten Takaichi Sanae.
Strax efter att ha utsetts till premiärminister upplöste Ishiba underhuset och kallade till nyval – en chansning på att oppositionen inte skulle hinna organisera sig ordentligt, men också ett brutet vallöfte då han hade lovat att det skulle hållas ordentlig debatt och att det skulle kunna presentera en tydlig politik innan valet.
Chansningen gick verkligen inte hem och valet, som till stor del blev ett val om förtroendet till regeringspartiet, blev ett fiasko för Ishiba som förlorade många röster främst till CDP men också till andra oppositionspartier. Komeitos partiledare Ishii Keiichi förlorade även i sin egen enmansvalkrets och fick senare avgå.
Den främsta orsaken till förlusten anses vara hanteringen av skandaler men också att japanerna har brottats med dålig ekonomi och rejäl inflation under en längre tid. I kombination med otydligt ledarskap under Kishida och dålig krishantering av Ishiba är det i slutändan inte så konstigt att LDP och Komeito förlorade sin majoritet.
Japansk politik
Man har kunnat rösta i Japan sedan Meijirestaurationen 1889. Då infördes också tvåkammarriksdagen enligt dåvarande tysk modell. Det första valet med allmän rösträtt för alla, oavsett kön, genomfördes först 1946.
Landet har en tvåkammarriksdag med ett underhus och ett överhus. Underhusets ledamöter väljs på 4-åriga mandatperioder, men det vanligaste är att extraval utlyses innan mandatperioden är fullgjord. Överhusets ledamöter väljs på 6-åriga mandatperioder, men val hålls för hälften av dessa vart tredje år. Röstningen sker med ett parallellsystem där majoriteten av mandaten väljs i enmansvalkretsar och resten genom proportionalitet.
Valdeltagandet i Japan är relativt lågt och 53.83% röstade i år. Det har varit uppe över 70% tidigare men har gått nedåt sedan slutet av 80-talet. Det finns flera faktorer som bidrar till det, men en av de viktigaste är troligtvis distansen till en “politikerelit”. Det är vanligt med s.k. politikerdynastier där hela familjer (främst männen) är politiker sedan några generationer tillbaka och det kan vara både dyrt och socialt svårt att tränga sig fram. Det är även svårare att t.ex. rösta på distans och valen är mer oregelbundna vilket också kan bidra.
Vad händer nu?
Ishiba har än en gång valts till premiärminister efter att flera oppositionspartier lagt ner sina röster och ska nu sätta ihop en minoritetsregering som får ett tufft år framför sig. Först ska man lyckas förhandla fram en majoritet för åtminstone delar av sin politik, men man måste också knyta en bra relation till sin allierade USA – där president Trumps politik inte ses som något särskilt positivt för varken ekonomin eller militäralliansen och en svag Ishiba kan få svårt att förhandla med en stark Trump.
USA har många egna militärbaser i Japan och hög militär närvaro, speciellt i Okinawa prefektur, sedan slutet av andra världskriget. Säkerhetsavtalet är mer långtgående än Sveriges nya DCA-avtal med USA men det finns många likheter, som immunitet mot japanska lagar för amerikanska soldater. Regeringen vill förhandla om det för att göra Japan mer självständigt medan Trump vill att Japan börjar betala ordentligt för beskyddet.
Den nya verkligheten ger dock även möjligheter att få igenom lite mer progressiv politik när oppositionen är stark, samtidigt som Ishiba själv inte har några som helst problem med tidigare nämnda samkönade äktenskap, kvinnlig tronföljd eller separata efternamn för gifta par. Dessutom är allt detta saker som stöds av befolkningen som helhet och vissa kommuner har infört “partnerskap” för att komma runt förbudet mot samkönade äktenskap. Samtidigt är det konservativa politiker som tolkar grundlagen på sitt sätt som har satt stopp för lagändringar på riksnivå.
Nästa år är det val till överhuset. Innan dess behöver Ishiba återfå förtroendet för LDP och visa handlingskraft samtidigt som han behöver brottas med Donald Trump. Ett dåligt val där skulle kunna ge oppositionen mer makt och på riktigt vara början på ett mer fungerande flerpartisystem i Japan. Men det återstår att se vad som händer härnäst.
Jonas Norell
