Oavsett åsikt om metoden med medlemsomröstningar, om de ska hållas alls och i så fall om de ska vara beslutande eller fortsatt rådgivande, är det uppenbart att utfrågningarna och hela processen ändrade både förutsättningarna för själva valet och det mandat Nyamko Sabuni fått som partiledare.
Då är det dags att ställa nästa fråga: varför gör vi inte så här jämt?
Inte bara när det är partiledarval på riksnivå. Varenda lokal Liberal-förening, förbund och sidoorganisation håller årsmöte. Dessutom varje år. På det mötet ska väljas funktionärer som, inom sitt område, har lika stor betydelse som partiledaren på central nivå har för partiet i stort.
Föreningens ordförande ska kalla till styrelse-möten, lägga upp dagordning och förutse vilka frågor som är strategiskt viktiga för den kommande perioden. Styrelsens ledamöter ska vända och vrida på dessa frågor, innan de går till beslut. Det beslut de fattar, påverkar föreningens framtid.
Ändå är det sällan, för att uttrycka det milt, som det är vare sig rusning till uppdragen eller lika intensiv granskning av kandidaterna som det var under våren.
Det hör till undantagen att kandidaternas åsikter om politiken diskuteras. Så blir det paradoxalt att valet av politiska företrädare sällan är ett politiskt val.
Varför är det egentligen så?
Kanske för att många styrelseuppdrag är ett ganska otacksamt slitgöra, där få värderar möjligheten att påverka föreningens framtid lika högt som antalet offrade kvällar och helger.
Det lär vi inte ändra på. Men det handlar också om att visa i handling att uppdragen vi väljer till är betydelsefulla.
Valberedningar är ett fantastiskt instrument för att underlätta val. Genom att en kommitté fungerar som den ”spottkopp”, för att tala med Karl Staaff, dit alla riktar sin kritik mot kandidaterna, behöver den informationen inte spridas i syfte att baktala kandidaten i fråga.
Det sker förstås till viss del i alla fall, men i mycket mindre omfattning. Och det är något att slå vakt om. Ibland pekas, felaktigt, valberedningen ut som Problemet med stort P. Men en valberedning kan både vara en förnyande kraft och en bromskloss, helt beroende på hur de väljer att utöva sitt uppdrag.
Men för att fånga åtminstone en del av den dynamik och det engagemang som partiledarvalet skapade – på gott och ont – vore det önskvärt att i alla fall institutionalisera en sedvänja: ha fler kandidater än antalet platser. I alla fall i någon, öppen, del av processen.
Även när det handlar om att välja ett kollektiv, styrelseledamöterna utan ”klädda” uppdrag. Om styrelsen ska ha fem övriga ledamöter, låt valberedningen nominera sex personer.
Det kommer att vara tuffa år i början. All förändring är svår. Men fördelarna att visa att det finns fler än minimalt antal som kan tänka sig att ta på sig ansvaret för föreningen – och att det inte är en katastrof att inte lyckas på första försöket – skulle vara en otroligt betydelsefull förändring i längden.
Och när det finns fler kandidater än platser, blir det automatiskt en granskning. Medlemmarna vill ställa frågor, kandidaterna tvingas svara. Och de som blir valda är då medvetna om vilket mandat de har. Och även det är något som i längden borgar för fler modiga beslut.
