I den 24:e delen av NU:s idédebattserie skriver Ulf Öfverberg om tre utmaningar för liberalismen och särskilt nationalpopulismen.
Efter nationella val, Europaval och partiledarval är det åter dags att ställa frågan om vilken politisk färdriktning svensk organiserad liberalism bör ha framöver.
Det är framförallt tre omfattande politiska förändringar som har satt ramarna för den politiska verklighet där vi ska välja färdriktning.
Den första är kommunismens efterlängtade fall 1989, liberalismens annus mirabilis. Den omöjliggjorde, i varje fall för de närmaste decennierna, kommunismen som ett realistiskt samhällsalternativ.
Den andra händelsen var finanskrisen 2008, nyliberalismens annus horribilis, som för ett tag har utrangerat nyliberalismens politiska lösningar.
Och nu är vi mitt uppe i den tredje förändringen, nationalpopulismens omvälvande segertåg över världen.
Om en stor del av 1900-talets liberala idékamp stod mellan individen och staten kan dagens idékamp sägas stå mellan individen och olika kollektiv. Det finns i dag minst tre olika utmaningar för den liberala individualismen. De är alla varianter på olika former av relativism; där individens värde och betydelse bestäms relativt den grupp som individen påstås ingå i.
Den första är nämnda nationalpopulism. För den är det individers ursprung som räknas; alla människor präglas så till den grad av sin miljö att deras identitet blir statisk. De har en fast och oföränderlig identitet, eller essens, som det heter i Sverigedemokraternas idéprogram. Därför nationalpopulismens fokus på etnicitet, kultur och nationalism. Därför krav på att brottslingars etnicitet ska offentliggöras så det går att dra slutsatser om brottsbenägenheten hos alla andra med samma bakgrund.
Den andra är identitetspolitiken. Den har för stora delar av vänstern ersatt klassanalys och fördelningsfrågor med kön, genus, queer, religion eller hudfärg som kollektiv enhet. Individen är underordnad gruppens gemensamma nämnare. Den slapphet mot hedersvåld och moralförtryck som länge präglat delar av vänstern är exempelvis en konsekvens av identitetspolitiken. Likaså slappheten inför den antisemitism som härrör från människor med bakgrund i Mellanöstern.
Den tredje är den mångkulturella separatismen. Den underordnar också individen under kulturen och säger att olika kulturer kan samexistera sida vid sida men med olika regelsystem och särlagstiftning. Raka motsatsens till liberalismens uppfattning om människosläktets universella enhet där vi alla är jämlika bärare av rättigheter.
Nu är det i synnerhet nationalpopulismens budskap om slutenhet och kollektivism i form av nationalism och etnicitet som dominerar.
Nationalpopulismen har ritat om det politiska landskapet, i synnerhet i Europa. Det har resulterat i en kraftigt försvagad politisk mitt, försvagade och ibland nästan utplånade socialdemokratiska partier, partisplittringar och ett nytt omtumlande politiskt landskap. Så även i Sverige.
Och låt det stå klart: nationalpopulismens idéer – oavsett i vilka partier de återfinns – är ett hot mot den liberala demokratin.
Denna förändring har i sin tur lett till nya politiska konstellationer; i olika länder har olika strategier testats för att hålla national-populismen stången. Oavsett vilken strategi de nya populisterna mötts med av de etablerade partierna har det inte – så här långt – resulterat i att stödet för populismen märkbart minskat.
Vi kommer under överskådlig tid att få dras med nationalpopulistiska partier. För progressiva demokrater och anhängare av det öppna samhället är det avgörande att motverka nationalpopulisternas inflytande. Därför behövs det nya politiska konstellationer. När verkligheten har förändrats måste också den politiska kartan ritas om. Inte tvärtom.
Det finns dem som håller fast vid den gamla kartan och inte vill se den nya verkligheten. De blickar nostalgiskt tillbaka till Folkpartiets segerval 2002 och tror att bara vi talar om språktest, hårda tag och annat ur den kravliberala agendan blir partiet åter stort. Alltså, skälet till att Liberalerna har förlorat väljare till Centern efter 2015 – kravliberalismen – ska nu leda till väljarvinster!
Jag tror att svensk liberalism kan överleva och bäst frodas när vi drar de politiska slutsatserna av det nya politiska landskapet. Våra liberala ideologiska övertygelser måste möta den politiska verkligheten i en konstruktiv politik.
Det innebär att vår viktigaste idékamp i dag står mot nationalpopulismens idéer. Men nationalpopulismens idéer är inte begränsade till SD. Nationalpopulismens anti-liberala idéer växer inom KD och M.
Den sakteliga men stabila rörelse mot en gemenskap mellan SD, KD och M som nu sker inför öppen ridå är allt annat än liberal. Januari-överenskommelsen är därför lika nödvändig som välbehövlig. Den behöver nu följas av en gemensam berättelse där delar av socialdemokratin, liberala delar av den gröna rörelsen tillsammans med liberaler inom Liberalerna och Centerpartiet utvecklar idéer som är gemensamma för anhängarna av öppna liberala samhällen.
Sverige står inför stora och svåra beslut som kan jämföras med de beslut som liberala föregångare drev igenom, till exempel frihandel och näringsfrihet. De besluten innebar kortsiktiga och konkreta uppoffringar för mer långsiktiga vinster. I efterhand ser vi vinsterna men knappast när besluten fattades.
Arbetsfördelningen och robotiseringen är två områden som kommer att kräva den typen av beslut som kan jämföras med frihandeln och näringsfrihetens införande. Klimatet är ett annat. Välfärdspolitikens behov av ökad flexibilitet och villkoren för utbildning, innovationer, forskning och entreprenörskap är andra områden där det strategiska tänkandet behöver utvecklas och kopplas ihop med breda politiska lösningar som inte begränsas av den tidigare blockpolitiken.
Det är också lösningar som inte får begränsas av mer idéer om nationalism, slutenhet och begränsningar av människors befintliga rörlighet såväl socialt som geografiskt.
Liberalismen är internationalistisk. Olika historiska epoker har haft och kommer att ha olika lösningar på gemenskaper. Tidigare dominerade övernationella statsbildningar, sedan drygt hundra år är nationalstater. I framtiden blir det säkert andra kombinationer. Nationalstaten är för liberaler en historisk tillfällighet – inte en statisk gemenskap.
I motsats till nationalismens idéer är liberala samhällen fyllda av dynamik, konflikter och har ofta en hög ljudnivå. De är kosmopolitiska mångkulturella samhällen vars framsteg bygger på kollisioner mellan olika identiteter – kollisioner som hanteras fredligt. De förutsätter rörlighet – social, ekonomisk och mänsklig.
Därför är migrationen i grunden något positivt för att den kan innebära förbättringar och fler livschanser för människor, även när vi står inför utmaningen att fastställa just våra samhällens tillfälliga absorptionsförmåga av antalet migranter vi kan ta emot. För liberaler blir absorptionsförmågan alltid större än för de flesta andra just därför att vi vet att rörlighet av människor precis om som för tjänster och varor i sig är något som möjliggör framsteg.
Liberalismens saknar inte utmaningar och motståndare. Den liberala idékampen väntar.
Är Liberalerna redo?
Ulf Öfverberg är liberal skribent och medlem i Liberalerna Farsta.
