I den 25:e delen av NU:s idédebattserie skriver Andreas Ericson om att lära av partiets historia för att nå framgångar i framtiden.
Jag fyller snart 42. Sedan jag föddes har Liberalerna suttit i regeringen eller utgjort regeringsunderlag drygt 40 procent av tiden. Det gör partiet till landets mesta maktparti, efter S förstås. Även sakpolitiskt har framgångarna varit stora. Det Sverige jag föddes i var efter fyra decennier av de facto socialdemokratisk enpartistat så präglat av s-politik att till och med högerregeringar fortsatte föra sådan av bara farten.
Sedan dess har som alla vet hela det politiska rummet vinklats åt höger och i mycket gått åt liberalt håll. Reformer som i min barndom bara de mest utopiska frihetstörstarna tordes drömma om, i dag en självklar del av verkligheten.
Så vad än Liberalerna gjort under tiden jag levt, har man gjort något rätt.
Å andra sidan kanske inte allt rätt, med tanke på att färre än vad tjugonde svensk är intresserade av att rösta på partiet, som nu dessutom efter blockbytet genomgår en smärtsam identitetskris. Samtidigt har en inte obetydlig antiliberal opinion börjat gnaga på många av frihetsreformerna.
Så vad än Liberalerna ska göra härnäst, vill det till att det blir rätt.
Utifrån ett historiskt perspektiv är inte den här splittrade verkligheten något egentligt nytt för partiet. Katastrofvalen har kommit med enerverande regelbundenhet. Partiet har alltid haft reaktionära opinioner emot sig, oavsett om det handlat om samkönade äktenskap eller valfrihet i välfärden. Och Liberalerna har en ständig ovana att vackla och har ofta varit en opålitlig partner för sina vänner.
Same old således.
Därför kan historien vara ett ganska gott riktmärke även framöver. För någonting måste finnas där för att detta lilla, opålitliga, av väljarna så ofta försmådda parti, ändå ska ha kunnat vara landets mest framgångsrika. Vad?
Så här tror jag:
För det första: Liberalerna har vetat att samarbeta. Och detta av det enkla skälet att eftersom liberaler aldrig kan komma överens internt, men ändå måste göra det, så blir samverkan med externa krafter – även de mer aparta – också något både tänkbart och görbart. Kanske inte under några ämablare former, men ändå. Att lämna förhandlingsbordet för att motparten inte uppfyller kraven på finess eller doktrin har sällan varit en liberal framgångsfaktor.
För det andra: Liberalerna har ibland tvekat väl länge, men till slut ändå oftast landat i att en bra idé är en bra idé, även om inte alla andra fattar det just nu. Liberalerna är inte och kommer kanske inte heller någonsin att bli ett parti som mobiliserar de bredaste opinionsströmmarna. Partiet är i stället som bäst när man ägnar sig åt prospektering av idéer. Och när idéprospekteringen går bra, har också väljarna kommit. Kanske inte alla, men fler än vanligt.
Och slutligen den framgångsfaktor som oftast betytt mest: Liberalerna har ofta varit bra på att få fram rätt idéer i rätt tid. Väljarna kom på 1980-talet när Bengt Westerberg förflyttade partiet högerut och tog bladet från munnen om vad friheten verkligen betyder, i en värld som då var kluven mellan marknadsekonomi och planekonomi, demokrati och förtryck. Det hade kanske inte gått en annan gång, men det gick då. Väljarna kom på 2000-talet då Lars Leijonborg först av alla insåg den väldiga kraft som bodde i migrations- och integrationspolitiken, och försöka tämja dessa reella utmaningar med liberal politik. Vad som efteråt skedde i svensk politik visar hur rätt ute dåtidens Folkparti var. Hade den linjen fullföljts längre hade mycket sett annorlunda ut idag.
Denna sistnämnda punkt kan knappast överskattas. Att driva sina frågor utifrån en för väljarna relevant samtidsanalys är den pragmatiska gradskillnaden mellan den framgångsrika reformisten och den misslyckade aktivisten som står och gapar på torget. Den som är ointresserad av om den liberala hackan sätts i fruktbar jord eller inte, ska kanske inte heller förvänta sig alltför goda skördar. Det har inte minst Liberalernas svåra 2010-tal visat, då idéerna byttes ut mot profilfrågor och liberala gräsrötter skickades ut för att försöka förklara för väljarna varför Euron och ordningsbetygen var just de saker de för tillfället borde fundera på. I själva verket funderade väljarna just då på helt andra saker och då gick det som det gick.
Var ligger då dagens fält för idéprospektering? I vilken jord ska den liberala hackan sättas och hur vet vi att andra än de närmast sörjande kommer vara intresserade av saken?
Det finns förstås många svar på det, men ett är lika uppenbart som förbisett: Liberalerna behövs för att hålla politikens globala dimension levande. Taktiskt kan det låta som ett självmordsuppdrag med tanke på vilket litet avtryck omvärlden brukar göra i ett inskränkt svenskt politiklandskap. Men förutsättningarna finns där. Övriga partier tappar intresset eller vänder sig bort från en komplicerad värld befolkad av Trump och Putin och en massa andra otrevliga utländska dumheter som hotar den trygga svenska ankdammen.
Således en fantastisk chans för svenska liberaler.
Tänk efter. I ett land där var femte väljare är född utomlands, än fler har föräldrar som är det, kommer det internationella perspektivet aldrig vara långt borta. I ett land där det går en och en halv årlig utlandsresa på varje invånare finns både kunskaper och förståelse för vad som händer på andra sidan Öresundsbron. I ett land som kanske mer än något annat är integrerat i den globala ekonomin vet förstås de flesta vilken betydelse ett val Sydamerika, en lagändring i Bryssel eller en innovation i Indien kan få på det egna arbetslivet. I ett land som i generationer varit öppet för intryck och tankar utifrån, har själva den nationella kärnan en internationell grund.
Tänk globalt. Vinn lokalt. För allt det som behöver politiska lösningar finns där ute. Det gäller att i tid ge dem liberala svar.
Till exempel:
Den säkerhetspolitiska spelplanen är mer öppen än på länge. En världsordning som skulle varat till historiens slut skakas. Hur ska vi bevara det som bevaras kan? Och hur kan en ny ordning utvecklas? Vilken roll ska Sverige ha i det? Vilka är våra framtida allierade? Det är frågor som – vilket i sig är rätt skrämmande – är ganska öppna idag.
Till samma politiska frågekomplex hör den globala migrationen. Den utveckling vi brukar döpa till flyktingkris om den skulle nå Hyllie station, pågår hela tiden i stora delar av världen. Trots att detta har varit en realitet i åratal saknas ännu de realistiska politiska lösningarna.
På samma sätt framstår framtidens globala ekonomi som föremål för väldiga politiska stormar. Hoten kommer från regleringsivrare av olika politiska kulörer, men gemensamt för alla är att deras förslag är potentiellt katastrofala för den marknadsekonomi som bidragit till så mycket globalt välstånd.
Allt ovanstående har uppmärksammats i Sverige. Men reaktionerna har begränsat sig till motvilja och resignation, i stället för praktisk politik i någon slags konstruktiv riktning. Det har lett till att den globala dimensionen paradoxalt nog snarast har satts på undantag. Svenska politiker nöjer sig med att tävla om ymnigaste beklaganden över en obehaglig omvärld, i stället för att försöka påverka den. Liberalerna själva utgör underlag till en regering vars utrikes prioriteringar är ett mellanting mellan oklara och tveksamma, och som saknar allt intresse för de frågor jag räknat upp ovan. Hela det svenska politiska rummet tycks som helhet sluta sig inåt för att söka inhemska lösningar på gemensamma problem. Det är en rätt beklämmande utveckling. Om det är något jag önskar att Liberalerna tog sig an är det att bryta den trenden. Jag tror knappast jag skulle vara ensam bland väljarna att tycka så. För mig får Liberalerna gärna vara hur splittrade de vill, om de samtidigt förmår lyfta blicken utanför landets gränser och vågar prata med väljarna om vad som sker där.
Andreas Ericson frilansar och är bland annat krönikör på Göteborgs-Posten, tidigare VD på det liberala samhällsmagasinet Neo.
