Tog en paus från politiken och flyttade till en mindre ort i Småland, vad gör en inte för kärleken. Jag visste inte var Aneby låg men ingen är ju sämre än att man kan googla. Handen på hjärtat kan jag inte säga att Karlskrona, min födelseort, är gigantiskt men oj vilken skillnad mot att bo i lilla Aneby. Kära Aneby kommun med cirka 6839 invånare som nu är mitt hem och politiska hemvist. Här finns ett starkt civilsamhälle, ett klimatsmart lantbruk och väldigt lite av ”nånannanism”, det vill säga om något ska bli gjort så finns det ingen annan att peka på.
Idag är jag ordförande i kommunens sociala utskott. Vi ansvarar för hela det sociala området såsom äldrevård, ekonomiskt bistånd, funktionshinder, missbruk etc.
Kommunen har en samlad förvaltning, det finns helt enkelt inte några andra förvaltningar att bygga murar och sekretess emellan. Funktionshinderomsorgen har ingen vägg mot socialen och behövs det kontakt till skolan sitter utbildningschefen två kontor bort.
I Aneby blir politik verkligen pragmatiskt. Utrymmet för spel och tomma ord finns inte, feedback sker direkt. Om jag som politiker inte utgår från vänner och grannars vardag är förtroendet rökt och omvänt kan vi som politiker i den mindre orten ha en väldigt nära och öppen/ärlig dialog med våra väljare. ”Anna, du som är politiker! Varför är det såhär…”
Mitt dilemma i den lilla kommunen är att statens agerande kan slå till riktigt hårt. Alla lagar gäller lika i stor som liten kommun. En till synes liten förändring kan vända upp och ner på allt. Låt mig ge exemplet integration. I Aneby har vi anammat de redskap som givits, byggt upp något riktigt bra för att sen få styra om och göra nytt. Statliga reformer har kastat ut barnet med badvattnet fler gånger inom kort tid. Ansvaret för integrations-politiken har flyttats runt och arbetsmarknadsinsatserna har varierat.
Det är som att staten utifrån storstadsregionernas perspektiv får till reformer för att fixa det som inte är trasigt i den lilla kommunen. Var finns flexibiliteten? Det spelar nämligen inte så stor roll om insatsen kommer från kommunen, försäkringskassan eller arbetsförmedlingen bara vi får fixa det.
Vi känner våra nykomna medborgare och familjer. Vi kan namnet på de som står utan jobb eller inte klarade behörigheten till gymnasiet. Det är ingen ”okänd massa” för oss. Men det är en grupp som vi vill har en nära och stabil relation till och med det kommer bra och stabila insatser.
En bra insats för Aneby har till exempel varit extratjänsterna. Som liberal kanske jag inte ska applådera dem men de är super här. Över 50 personer har haft extratjänster och flera har lett till anställningar eller vidareutbildningar. Bara under 2019 har extratjänsterna gjort att vi delat ut en halv miljon mindre i ekonomiskt bistånd per månad. Det är otroliga pengar i vår kommun. Och det som varit mer otroligt är när man har fikat på stranden i sommar och träffat de som stolt berättat att de går till jobbet varje dag.
Så sluta hatta staten! Ge mig och övriga invånare verktygslådan, visa sen lite tillit så ska vi se till att fixa jobbet.
Anna Ekström
