Få har nog missat SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet”. Den som inte sett programmen, har säkert läst om dem i tidningen. 1984 styckades Catrine da Costas kropp och lades i säckar. Två läkare anhölls för mord, i pressen kallade allmänläkaren och obducenten, men friades. Huvudvittne i rättegången var ett litet barn, vars utsagor berättades av hennes mamma.
Det speciella i det här fallet var att de två läkarna i praktiken ändå dömdes eftersom det i den friande domens angavs att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de styckat kroppen, även om de inte kunde fällas för det eftersom det var ett preskriberat brott vid det laget.
En friande dom kan inte överklagas av de friade. Därför kunde de inte få upprättelse för det påstående som domstolen gjorde. Deras läkarlegitimationer togs ifrån dem och de gick under jorden.
Det är ett fruktansvärt rättsövergrepp som har begåtts och det är bra att dokumentären uppmärksammar fallet så att Teet Härm och Thomas Allgén kan få upprättelse. Men det är inte bara dessa två som behöver upprättelse. Catrine da Costa har inte heller fått det. Hon har inte fått den mordutredning hon har rätt till.
För flera år sedan läste jag boken ”Catrine och rättvisan”, skriven av feministen Hanna Olsson 1990. Boken kom två år efter mordrättegången och beskriver ett rättsfall där huvudpersonen inte fick rättvisa. Den feministiska analys hon gör är att det fanns många frågetecken i utredningen och rättegången som berodde på Catrine da Costa var prostituerad och heroinist och därför inte lika ”viktig” i rättsväsendets ögon.
Olsson menar att de båda läkarna borde ha fällts för mordet och att det lilla barnets utsagor, tolkade av hennes mamma, borde tagits på större allvar. Catrine fick inte rättvisa för att samhället skyddade männen.
Hanna Olsson har rätt i mycket. Synen på prostituerade var nedlåtande, vilket inte minst illustrerades när åklagaren kallade Catrines vänner för ”fladdriga vittnen”. Men att samhället var mer patriarkalt 1984 gör det inte mer rättvist att döma fel personer. Catrine skulle inte få rättvisa om de hade dömts felaktigt för mordet.
Prostituerade var särskilt utsatta före Internet. De satte sig i en okänd mans bil flera gånger varje dag. De hade förmodligen mycket lite att sätta emot om kunden bestämde sig för att köra utanför stan. Om prostituerade mördades, var det ofta av en kund. På den tiden fanns det ofta inga spår som kunde leda polisen rätt. Förmodligen också mycket få vittnen.
Den utredning som påbörjades i Solna efter de första likfynden, tittade på kunder som Catrine da Costa hade haft. De kom en bit i sitt sökande efter rätt person, men sedan hittades fler likdelar i Stockholm och då flyttades utredningen dit. Där satsade man i princip allt på att det var Teet Härm som var den skyldige och glömde bort det Solapolisen hade påbörjat.
Det är anmärkningsvärt så här i efterhand att Hanna Olsson argumenterar för att läkarna inte dömdes för att samhället höll dem bakom ryggen. SVT:s dokumentär visar tydligt hur massmedia skrev om vittnena som om de hade rätt och mer eller mindre förväntande sig en fällande dom. Men det fanns så mycket som var felaktigt och konstigt. Saker som borde utretts bättre. Inte ens åklagaren trodde själv på en fällande dom.
Eftersom domskälen angav att Teet Härm och Thomas Allgén styckat kroppen fanns det såklart ingen anledning att tro att de inte hade mördat Catrine da Costa. Således fanns det inte heller någon anledning att leta efter någon annan. Försök har dock gjorts senare, men någon mördare har aldrig hittats. Resultatet är hittills att två förmodligen helt oskyldiga personer har fått sina liv förstörda och att Catrine inte fick någon rättvisa.
Hanna Lager
Chefredaktör NU
