Den 6 juni firas Sveriges nationaldag. Men varför firar vi nationaldagen och vad är den svenska nationella identiteten. Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni ger sitt svar vad det innebär att vara svensk.
Vilket Sverige firar vi egentligen på Nationaldagen, och vad innebär det att vara svensk?
Frågorna är viktigare än någonsin när landet befinner sig i den största krisen i modern tid.
Covid-19 har drabbat det svenska folket urskillningslöst, och framförallt slagit mot de mest utsatta grupperna i samhället: äldre, sjuka och andra personer i riskgrupper. Hundratusentals människor i den svenska hälso- och sjukvården och frivilligsektorn gör dag efter dag, morgon som kväll, osjälviska insatser för att hjälpa de som behöver det.
Det går att vara stolt över alla insatser och samtidigt upprörd över de delar där Sverige inte lyckats. Bristen på krisberedskap, att lager med läkemedel och medicinsk utrustning monterats ner. Att det saknas tydligt ansvarstagande för att öka antalet som testas. Att äldre inte skyddats bättre och på äldreboenden genom garanterad tillgång till personal med rätt kompetens och skyddsutrustning. Sverige borde kunna så mycket bättre.
Det är i det ljuset vi ska se kravet på en Coronakommission, vars primära uppgift blir att identifiera brister, ge oss chansen att åtgärda dessa för att stå bättre rustade i framtiden.
Kanske är det svenskt att alltid hoppas på det bästa?
Svenskarnas tilltro till stat och myndigheter är större än i andra länder. Till skillnad från andra länder har vi sluppit restriktioner som exempelvis kontrollerar hur länge vi är borta när vi lämnar hemmet. Istället har vi fått rekommendationer som vi förväntas följa.
Denna tilltro är unik. Det vet jag och alla andra som flytt från krig, diktaturer och förföljelser. Platser med korrumperade myndigheter där ”fel” politiska åsikter, sexuell läggning eller etnisk tillhörighet kan innebära fängelse eller döden.
Vi som har upplevt alternativet till ett fredligt, tryggt och demokratiskt Sverige vet också att det som gör detta land fantastiskt för de flesta måste skyddas och utvidgas så det inkluderar alla.
Också på detta område går det att vara stolt över det Sverige lyckats med och samtidigt upprörd över de delar där vi misslyckats. Vi har lyckats med att ge alla lika rättigheter, trots detta har inte alla samma möjligheter.
Det växande utanförskapet handlar inte bara om ekonomi och jobb, utan även ett mentalt utanförskap, där en generation barn och unga känner att de inte är delaktiga i det land de lever i. Att de varken kan eller får vara med och bidra. Istället möts de av de låga förväntningarnas förtryck.
Då blir det märkligt när ministrar över en natt paraderar framför den svenska flaggan på presskonferenser utan förklaring till medborgarna vad den egentligen står för. Vi behöver inte tomma symboliska gester. Vad som krävs är en seriös diskussion hur vi alla är sammanlänkade till den svenska flaggan. Hur vi bidrar till dess innehåll för att tillsammans utveckla och stärka Sverige.
Det är särskilt viktigare nu när Corona-krisen förstärker utanförskapet. I dag lever en halv miljon människor i något av landets 60 utsatta områden, där kriminella och fundamentalister redan sprider rädsla och otrygghet. Nu tillkommer också den snabbt växande arbetslösheten och ett ökat antal konkurser som krossar människors framtid och drömmar över hela landet.
Varje barn som växer upp här ska känna att den har alla möjligheter att uppnå sina drömmar. Barn ska inte känna att de är förpassade att stanna i en viss samhällsklass eller en viss enklav i en stadsdel. Lika självklart som det är att vara stolt över sitt ursprung ska det vara att känna stolthet över att vara svensk. Detta får aldrig stå i motsatsförhållande. Samhällen förändras och människor förändras. Men det innebär inte att vi suddar ut det unika.
Som liberal är det självklart att investera i varje individs rätt till frihet och aldrig acceptera att någon står utanför samhället. Tillgång till jobb och utbildning är grunden. Men vi måste också motverka den sociala splittringen. Göra upp med alla former av kompromissande med extremistiska krafter som splittrar samhället och fråntar individer rätt till frihet.
Därför firar vi inte Sverige i blind nationalistisk yra, men med stolthet över den frihet och de rättigheter vi åtnjuter tack vare tidigare generationers kamp.
Jag delar rädslan för de destruktiva krafter som nationalismen gett utlopp för genom historien. Krig, rasism och folkmord. Men denna rädsla får inte göra oss blinda för det faktum att nationalstaten också varit grundläggande för demokratin, friheten och välfärdssamhället. Därför är det viktigt att diskutera hur vi stärker en svenskhet som är inkluderande.
Lika viktigt är att vi inte tillåter extremister till höger och vänster öka splittringen och polariseringen i samhället. När auktoritära ledare med lättvindiga lösningar på svåra problem försöker ta makten är Liberalerna viktigare än någonsin.
Det är vår uppgift att öka sammanhållningen i samhället. Att vara frihetens och rättvisans främsta försvarare.
Att stå upp för den utsatta, trängda lilla människan. Alltid i opposition mot strukturer oavsett om det är staten eller grupper som kränker grundläggande fri- och rättigheter. Alltid med fokus på individen och dess rätt att växa och utvecklas. Alltid besluten att göra Sverige till möjligheternas land.
Så vad är det egentligen vi firar denna nationaldag?
För mig är det den långa kedja av kvinnor och män som kämpat för att öka friheten och rättvisan. Från de första lagarna för kvinnofrid till att Sverige fick världens första yttrandefrihetsförordning 1766 och inte minst kampen för social rättvisa för de mest utsatta. Vad du väljer att fira är ditt eget val, så länge du respekterar vad andra väljer. Den friheten är om något svenskt, och ett av många skäl till varför jag älskar Sverige.
Nyamko Sabuni
Partiledare
