De som kämpade mot sjukdomsstämpeln på homosexualitet och genomled de värsta sviterna av aidskrisen på 80- och 90-talen räknas idag till de årsrika. Barbro Westerholm, Liberalernas talesperson för årsrika och i HBT-frågor, och Pell Uno Larsson, förbundsstyrelseledamot i RFSL, reflekterar över en osynliggjord generation.
De sista dryga 20 åren av 1900-talet var en tid av stora händelser och förändringar för HBTQ-personer i Sverige. Sjukdomsstämpeln avskaffades 1979 och det följande årtionde, som skulle bli ett årtionde av frihet och frigörelse, kom att präglas av HIV-utbrottet. Unga, friska homosexuella män blev sjuka och dog i en mystisk sjukdom som kom att kallas bögpesten. De som var engagerade i HBTQ-rättsrörelsen på den tiden kom att bli förgrundsgestalter för den snabba förändring i samhällets syn på sexuella minoriteter och de lagändringar som skedde under århundradets slut.
Idag är den generationen i 70-årsåldern, och nu varnar RFSL för en utbredd ofrivillig ensamhet inom gruppen.
– Vi skickade ut en enkät till HBTQI-personer över 60, och märkte att många i åldersgruppen 60 till 75 upplever ofrivillig ensamhet. 65 procent av de tillfrågade uppgav att deras liv skulle förbättras om de fick umgås med andra HBTQI-personer i större utsträckning, säger Pell Uno Larsson, ledamot i RFSL:s förbundsstyrelse och engagerad i förbundets seniornätverk.
Även Barbro Westerholm, riksdagsledamot för Liberalerna och legendar inom den svenska HBTQ-rättsrörelsen, menar att den ofrivilliga ensamheten bland årsrika HBTQI-personer är ett ett stort problem som förvärrats av coronapandemin.
– Årsrika HBTQ-personer har varit totalt osynliga under våren. Känslan av att osynliggöras gör att man inte känner sig som en vanlig samhällsmedborgare, och det spär på psykisk ohälsa, säger hon.
– Man känner sig inte som en tillgång, utan snarare som en belastning av samhället. Är man dessutom HBTQ-person förvärras situationen. Psykisk ohälsa leder även till fysisk ohälsa, och här är ju HBTQ-personer en riskgrupp.
Samtidigt menar Pell Uno Larsson att det inte är så lätt att säga med säkerhet om årsrika HBTQ-personer påverkas mer av pandemin än årsrika heterosexuella.
— Det saknas forskning, i synnerhet om äldre HBTQ-personer. Vår enkät, och den rapport som det mynnat ut i, var ett försök att kartlägga situationen för äldre HBTQ-personer i Sverige men vi vet inte hur väl vi når målgruppen. En del av problemet är att de som är ensammast kanske också är de som är minst trygga i att använda internet och modern teknologi, vilket också gör det svårare att nå dem.
Barbro Westerholm menar att det är viktigt att årsrika HBTQ-personers perspektiv ingår i den kommission som ska utreda konsekvenserna av pandemin.
– En oberoende kommission, som ska bli klar till hösten 2021, ska titta på konsekvenserna av pandemin. De kommer bland annat att titta på vad det inneburit för utlandsfödda och personer med funktionsnedsättning, men det är viktigt att HBTQ-personer tas med i det perspektivet, säger hon.
Den äldre generationen bär på minnen och erfarenheter som är dåligt dokumenterade.
– Från det att homosexualitet legaliserades 1944 tills det att sjukdomsstämpeln avskaffades 1979 sågs ju homosexualitet som en sjukdom och HBTQ-personer behandlades därefter. Sjukdomar ska behandlas av vården. Många utsattes för olika kränkande behandlingar, som hormonbehandling och terapi som skulle ändra deras läggning, säger Pell Uno Larsson.
– Vi håller på och dö nu, vi som var med på den tiden då samhället såg oss som sjuka människor som behövde korrigeras. Många av de här övergreppen dokumenterades inte, och risken är att när vi inte längre finns med och kan berätta så kommer de glömmas bort. Och vilka kan vi prata med, vilka kan vi dela med oss av våra erfarenheter med?
Westerholm och Larsson menar att behovet av att umgås med personer som delar ens erfarenheter är centralt.
– Vi människor är flockdjur – vi behöver vår flock. Det gäller även årsrika. Att kunna prata och dela med sig av varandras erfarenheter är viktigt, säger Barbro Westerholm.
Pell Uno Larsson är inne på samma spår.
– Jag är rädd för den dagen då jag ska flytta in på ett boende, om jag hamnar på ett ställe där det inte finns någon som delar mina erfarenheter. Folkhälsomyndigheten säger att det är viktigt att kunna dela med sig av sina livshistorier, men kommer de jag bor med kunna förstå om jag börjar prata om mitt liv, om det jag gått igenom? Jag förlorade 29 vänner till aids, under 90-talets första hälft, och den skräcken vi genomlev på den tiden tror jag många har svårt att förstå, säger han.
Stärkt kompetens inom äldreomsorgen och seniorboenden med HBTQ-profil är viktigt.
– En del äldreboenden har HBTQ-certifiering, men många har det inte. Det har inte prioriterats. Fler äldreboenden och vårdcentralet behöver skaffa sådana certifikat – det finns för mycket okunskap inom de här tjänsterna idag, säger Barbro Westerholm.
Sverige har idag ett seniorboende med HBTQ-profil – Seniorboendet Regnbågen i Stockholm. Pell Uno Larsson är glad att Regnbågen finns, men menar att det inte räcker.
– De har så klart inte kapacitet för alla Sveriges seniora HBTQ-personer. Jag skulle önska att det fanns ett äldreboende med HBTQ-profil i varje större kommun i Sverige, säger han.
Han lyfter även vikten av HBTQ-kunskap i utbildningarna för alla människovårdande utbildningar.
– Högskoleutbildningarna för sjuksköterskor, socionomer, jurister, undersköterskor och liknande utbildningar måste innehålla HBTQ-perspektiv. Många offentliga myndigheter saknar relevant kompetens och svarar bara att de behandlar alla lika – men vi är inte alla lika, om man behandlar alla som hetero så kommer det osynliggöra de som inte tillhör normen.
En av de yrkesgrupper som mest angeläget behöver utbildning i HBTQ-frågor är läraryrket, menar Pell Uno Larsson.
– Lärare har en nyckelroll. Det är många som är i tonåren när de börjar inse att de kanske är homo, bi eller trans. Problemet är ofta att om de går till läraren med frågor så har ofta läraren svårt att ge svar, och hänvisar eleven till skolhälsovården. Så 40 år efter att sjukdomsstämpeln på homosexualitet avskaffades kan en ung homosexuell elev skickas till sjuksköterskan – och det är inte säker att skolhälsan kan besvara elevens frågor heller. o
Text: Daniel Lucas
