Att politiker har olika agendor är inget nytt. För att nå ut med sitt budskap försöker politiker ständigt att sätta sin bild av verkligheten och sifferbingot har blivit en politisk paradgren. Som ett exempel, 325 000 fler har idag en sysselsättning än när Stefan Löfven klev in i Rosenbad.
Andelen långtidsarbetslösa har gått från 34,4 procent till 17,8. Samtidigt som ungdomsarbetslösheten stigit från 22,5 procent till 32,3 och Sverige är idag långt ifrån Europas lägsta arbetslöshet som Löfven lovade i valrörelsen 2014.
Det kommer i princip alltid finnas siffror som kan visa på något positivt och siffror som kan belysa det motsatta. Men vilket ansvar har politiker att faktiskt våga tänka ett steg längre och inte enbart använda siffror som stärker ens budskap? Vill inte väljarna ha ärliga politiker som vågar erkänna siffror men som har en plan att förbättra dem?
Kampen om att få sätta sin bild av verkligheten genom siffertrixande riskerar att medföra en förtroendekris. Politikerna ser inte problemen sägs det, politiker är bara intresserade att hitta rätt statistik för sin one-liner eller platta för att sätta dit motståndaren.
Politiken behöver en djupare grund än så. För även om politiker tycker om att prata så behöver vi ibland lyssna – för att kunna vara på samma sida som väljarna.
Det ligger helt klart en sanning i siffrorna och användandet av dem är naturliga. De styrande vill visa på den positiva bilden medan oppositionen ofta vill belysa misslyckanden. Om arbetslösheten stiger, fokuserar man på sysselsättningen. Om meritvärdet sjunker, fokuserar man på andelen behöriga. Om den upplevda tryggheten sjunker belyser man antalet brott inom en viss kategori som minskat. Samtidigt pågår det en budgivning mellan partierna om hur mycket tillskott olika verksamheter ska få eller hur många nya poliser som ska anställas. Men till vilken nytta? För samtidigt som man försöker sätta dit sin motståndare fintar man även bort väljarna och deras förtroende.
Som ett första steg borde man faktiskt ställa sig frågan, vilka siffror är egentligen viktigast och säger mest? Detta har Lars Calmfors analyserat kring olika sysselsättningsmått för Expertgruppen för Studier i Offentlig Ekonomi (ESO) vid Finansdepartementets räkning. Den 2 september kommer han presentera sina resultat.
Även om vi ännu inte fått läsa hans slutsatser är det viktigt att det faktiskt förs en saklig diskussion kring vilka siffror som faktiskt är viktigast för Sveriges utveckling.
För vi politiker måste göra vår hemläxa och rannsaka oss själva. Istället för att fastna i sifferbingots djungel måste vi våga presentera våra visioner, våga vara en konstruktiv och positiv kraft. Självklart krävs det siffror som stödjer detta, men då måste det vara rätt siffror.
Politiker måste våga säga vilka siffror man prioriterar och poängtera varför dessa är rätt. För utan prioriteringar blir det inga visioner, utan visioner blir det ingen politik. Då kan man redan nu förbereda sig för att byta ut sifferbingot mot Bingolotto.
Karl Philip Nilsson är styrelseledamot i Liberala ungdomsförbundets förbundsstyrelse.
