Olle Wästberg har analyserat liberala valresultat genom tiderna och ser ett mönster. För liberaler med en liten kärna trogna väljare är det alltid ett riskprojekt att delta i en regering.
Själv var jag AU-ordförande i Folkpartiet 1982 och alltså organisatoriskt ansvarig för valkampanjen. Men jag blev sjuk på våren och blev inte inblandad i valarbetet. Eftersom partiet då gjorde sitt historiskt sämsta val, 5,9 procent, gratulerade jag mig efterhand själv till att inte varit ansvarig. Dock skulle nog inte valorganisationen påverkat resultatet. Det finns anledning att titta på hur Folkpartiet/Liberalerna haft starkt växlande valresultat.
Skulle man börja 1911, Karl Staafs val, fick liberalerna 40 procent och var det största partiet. Under början av efterkrigstiden, med Bertil Ohlin som partiledare, låg partiet på drygt 20 procent och var det största icke-socialistiska partiet.
Sedan föll Folkpartiet 1958 för första gången under 20 procent. Det var ett extraval om ATP-reformen, som FP motsatt sig. Det slog hårt.
Därefter låg partiet kvar över 15 procent fram till 1973 då valresultatet för första gången blev ensiffrigt. Orsaken är tämligen tydlig: Gunnar Helén var partiledare och kallade sig för ”samarbetsingenjör”. Det innebar att han gjorde rader av uppgörelser med såväl socialdemokraterna som med de borgerliga.
Dessutom ville han slå samman FP med Centerpartiet. Motivet för att rösta på just FP föll. Thorbjörn Fälldin var populär och strävan till partisammanslagning innebar att man rev gärdsgården mot Centern.
Sen gick Folkpartiet upp, med Per Ahlmark som ny partiledare, för att under Ola Ullsten falla i två val. Valet 1979 fick FP – som var ensamt regeringsparti – 10,6 procent, en liten minskning sedan valet 1976. Men partiet hade haft nästan 20 procent i SIFO ett halvår innan valet. Just den framgången ledde till att de övriga partierna i hög grad gick emot Ullsten-regeringen. Och i valet 1982 ingick FP återigen i en Fälldinregering och förespråkade en borgerlig regering. Resultatet blev 5,9.
Bengt Westerbergs första val 1985 blev en succé med uppgång från 5,9 till 14,2 procent. Därefter föll man på nytt i varje val och 1998, Lars Leijonborgs första, fick partiet sitt dittills enda val på fyraprocentsnivån.
Sedan tredubblades resultatet i Leijonborgs nästa val, 2002, vilket sannolikt berodde på kravet om språktest för att bli svensk medborgare.
Jag jobbade då i New York men var hemma när Leijonborg skulle hålla sitt sommartal och han bad mig läsa utkastet. Där stod det om språktestet och jag trodde det skulle vara okontroversiellt. Det handlade ju inte om invandring, utan om just medborgarskap och USA har en sådan regel. Men både Moderaterna och Socialdemokraterna tog avstånd och även om Leijonborg inte var invandrarfientlig kom FP att attrahera de som var mot svensk invandringspolitik. I nästa val halverades resultatet.
Hur ska man förklara allt detta? En grundläggande förklaring är de undersökningar som gjorts om partiernas lojala väljare – det vill säga de som uppger att de oavsett vad som just händer alltid kommer att rösta på partiet. De visar att FP/L har den allra minsta lojala kärnan, endast 2 procent.
Det bidrar till vad som framgår av diagrammet: Att det liberala partiet har missgynnats av samtliga val där man suttit i regering. Det har att göra med att så många av väljarna tycker att de utan att ändra sig kan rösta på ett annat parti. I och med att man regerar tillsammans, mest tydligt med Alliansen, skapas ett gemensamt tak och väljarna anser att de fritt kan röra sig under taket.
Det är också typiskt att FP/L och ungdomsförbundet alltid varit de med minst medlemmar. Visserligen hade Fp 100 000 medlemmar 1962, med idag 14 000. Också när jag var förbundssekreterare i FPU var vi minst, med 30 000 medlemmar, mot dagens 3 000.
Det är också unikt att ledande i ett parti lämnat det. Thomas Hammarberg, nu riksdagsledamot för S, var ordförande i FPU men lämnade främst på grund av att FP inte ställde upp i opinionen mot USA under Vietnamkriget.
Carl Tham vände sig mot FP:s motstånd mot löntagarfonderna och mot FP:s starkare uppslutning för marknadsekonomin och blev efter en tid socialdemokrat och senare minister. Per Gahrton lämnade som riksdagsledamot på grund av att partiet accepterade kärnkraften och han bildade Miljöpartiet. Det illustrerar hur låg lojalitetskulturen är för en liberal.
Under de senaste 88 åren har det varit socialdemokratiska statsministrar 71 år. Det gör att ”växling vid makten” är något som känns viktigt för många väljare. Det medför att oklarheter i regeringsfrågan har skadat FP: Det gällde under Gunnar Helén, men också när Ola Ullsten och Bengt Westerberg förespråkade regeringssamverkan med socialdemokraterna.
Till det kommer att andra samarbetsfrågor kan spela roll. Bertil Ohlin var beredd att ha en regering där dåvarande Högerpartiet (numera Moderaterna) ingick, men han gjorde klart att de inte skulle få inflytande.
När det så småningom blev en borgerlig regering fick M inflytande och det skadade FP. Och skulle man ge Sverigedemokraterna direktinflytande skulle det, enligt den SIFO-undersökning som nyligen redovisades utplåna Liberalerna eftersom majoriteten av de få som är kvar som sympatisörer kraftigt motsätter sig stöd till en regering beroende av SD.
Det är intressant att se på Bildt-regeringen som FP ingick i 1991-94. Det var en minoritetsregering eftersom Ny Demokrati hade kommit in i riksdagen. Ny Demokrati kan ses som en föregångare till SD, populistiskt och främlingsfientligt, dock utan SD:s nynazistiska bakgrund.
De borgerliga partierna var större än S+V vilket gjorde att Ny Demokrati måste stötta de socialistiska partierna för att fälla regeringens förslag. Bengt Westerberg drev igenom att den stora uppgörelsen om förstärkt budget genom tillfällig minskning av välfärdkostnader gjordes upp med den socialdemokratiska oppositionen och att inga kontakter med Ny Demokrati togs, något som Moderaterna egentligen ville.
Min slutsats av allt detta är att det för FP/L alltid varit viktigt att vara mycket tydlig i vad man sakpolitiskt står, men att sitta i en regering har varit negativt, utom då Ola Ullsten var statsminister. Bengt Westerberg kommenterade nyligen just detta: ”Allianssamverkan under moderat ledning har varit nära att ta kål på partiet.”
Dessutom var det så att när moderaterna, under Gösta Bohman, lämnade den borgerliga regeringen i protest mot att FP och C kommit överens om skattereform med S steg siffrorna kraftigt för M. Väljarna uppskattar att ett parti sätter sina värderingar framför makt och statsrådsposter Visst vill ett parti få igenom sina åsikter, men det är inte vad det handlar om man inte har ordentligt med egen makt.
Finns anledning att citera den tidigare chefen för SvD och Sveriges radio Mats Svegfors: ”Opinionsbildningen är en väl så viktig del som själva maktutövningen. Makten utövas alltid inom de ramar som opinionen ställer upp. Den politiker som inte påverkar dess ramar kommer aldrig att kunna utöva den makt som han eftersträvar.” Det är inte samarbeten utan den sakliga opinionsbildningen huvudfrågan.
Olle Wästberg
Medlem i Folkpartiets partistyrelse i 32 år.
