I veckans nummer ger Olle Schmidt, tidigare EU-parlamentariker, och Liselott Hagberg, tidigare riksdagsledamot (FP), sin syn på vilka politiska möjligheter som finns för Liberalerna i ett politiskt landskap där Miljöpartiet öppnat upp för samarbete med Vänsterpartiet och Moderaterna och Kristdemokraterna signalerat att de kan tänka sig samarbeta med Sverigedemokraterna.
Liselott Hagberg är tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet och före detta landshövding i Södermanland.
– Den politiska kartan har, under senare år, omformats. Bara för ett par decennier sedan kunde vi i debatten höra, att liberala landvinningar nått så långt, att liberala partier knappast behövdes. Vi var dock många som hävdade att liberala idéer och traditioner, likt demokrati och mänskliga rättigheter, måste försvaras och vinnas varje dag, för att inte försvagas. Därför kommer socialliberalism alltid att behövas, säger hon.
– Vad vi ser idag är ett allt för polariserat samhälle, med politisk samling på ”ytterkanterna”. Populistiska, och mycket kortsiktiga förslag har på senare tid kommit att bli ”vardagsmat”. Ett omformat politiskt landskap som detta, ställer höga kvav på mitten partierna vad gäller tydlighet och långsiktighet. Eftersom socialliberal politik, inom många områden, står i kontrast till både höger- och vänsterpolitik och dessutom är mer långsiktig och visionär, handlar det, som jag ser det, om att tydliggöra kontrasterna och presentera den liberala visionen av ett framtida socialliberalt samhälle.
– Jag tror inte att väljarna är mindre liberala idag än tidigare. Dock behöver många upplysas om vad det är för typ av samhälle vi går till mötes, om och när mänskliga värden och demokratiska friheter krymper, menar Liselott Hagberg.
– För ett socialliberalt parti gäller det att inte tappa fokus och att aldrig släppa ”kompassriktningen” och heller inte vika från liberala kärnvärden. Nya modeller för aktivt deltagande och omfattande bildningsinsatser bör stå högt på Liberalernas agenda – det är dags att starta en liberal bildnings-folkrörelse.
– Blockpolitiken lever i högsta grad, den har dock omformats. Förhoppningsvis kan mittenpositionen i svensk politik stärkas ytterligare, på sikt, genom en sammanslagning av Liberalerna och Centerpartiet?
Tidigare EU-parlamentariker Olle Schmidt berättar för NU att han ändrat sin syn på Januariavtalet (JA) och hans slutsats är att Liberalerna bör verka för en borgerlig regering.
– Jag trodde att Januariavtalet skulle öppna vägen för nya väljare för Liberalerna, men så har det hittills inte blivit. Att försöka byta valmanskår är riskfyllt, det vet vi.
– Väljarna har uppfattat oss som otydliga och osäkra på var vi hör hemma.
– Vi uppskattas inte för att släppt fram Löfven som statsminister, även om JA gav flera betydelsefulla liberala vinster. Budgetsamarbetet har givit Liberalerna inflytande och fördelar. Men det är svårt för vårt parti, utan statsråds” poster, att både samarbeta med regeringen och inom andra viktiga politikområden vara i opposition, säger han och fortsätter: – Flera undersökningar tyder på att våra traditionella väljare uppfattar oss som ett parti som inte förväntas att säkra ett socialdemokratiskt maktinnehav. Jag tycker vi måste ha detta i åtanke, när vägvalet inför 2022 skall göras.
Olle Schmidt ställer sig bakom påståendet att tiden för stabila majoritetsstyren är förbi, men är samtidigt tydlig med att det är allt för tidigt att utropa den traditionella vänster/höger- skalan som död.
– Men vårt land är vana vid minoritetsstyre, så det är inget nytt, även det har blivit svårare med SD:s inträde, vilket Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet visar. De som säger att höger/vänster-skalan är död är enligt min mening för tidigt ute. Visst finns andra värderingsskalor, men vänster/höger lever fortsatt.
– Moderniseringen och uppdateringen av Liberalernas politik inom viktiga områden som migration, integration, kriminalpolitik och äldreomsorg måste fortgå. Att slå vakt om LSS är ett viktigt signum för oss. Skolan var en viktig del av vår framgång de senaste decennierna, detta måste fortsätta. Företagande och klimat kan Nyamko Sabuni ge en ny spets.
– EU och globalisering är inte de lättaste frågorna när nationalister och populister går på, men därför desto nödvändigare för oss liberaler att stå upp för.
– Valplattformen på våren före valet skall visa ett tydligare och djärvare parti; ett liberalt parti för framtiden. Jag tror att ett profilerat liberalt parti kan stå starkt i en otrevlig och polariserad valrörelse. Det finns ett politiskt utrymme, inte bara mellan V och SD, utan också mellan S och M. Denna vår liberala vision är vår utgångspunkt för de regeringsförhandlingar som kommer efter valet. Men räcker detta för att vi skall få tillbaka väjarnas förtroende?
Hur bör ett litet parti som Liberalerna resonera kring tänkbara koalitioner?
– Självfallet känner jag sympati för dem som säger att Liberalerna skall vara ett kraftfullt liberalt-socialliberalt parti i mitten berett att samverka brett med hoppande majoriteter. Det vill nog de flesta av oss. Men är detta en realistisk väg att gå? Att i dagens medievärld lyckosamt navigera med CG Ekman som förebild vore riskfyllt. 1920-talets Sverige var en annan tid.
– Jag har aktivt deltagit i fjorton valrörelser, den första 1973. Den fråga som dominerar den sista veckan före valdagen är regeringsfrågan och vem som skall bli statsminister. Och samma fråga kommer att ställas inför 2022. Kan vi hålla den frågan öppen och hänvisa till vårt valprogram? Den som ger oss mest, kan vi acceptera som statsminister. Jag är tveksam om det håller, i synnerhet inte i det utsatta läge vårt parti befinner sig i.
– Vi måste givetvis göra en grundlig analys om JA:s utfall. Har JA varit bra för Sverige och för Liberalerna? Den pågående pandemin gör det hela än mer komplicerat.
– Nu i dagarna verkar Löfven överge överenskommelsen och låta LO få någon typ av veto. Socialdemokraterna må vara skickliga på att behålla makten, men ett avtalsbrott är ett avtalsbrott. Nyamko Sabuni har gång på gång upprepat att hon ”hedrar avtalet”. Det måste också Löfven göra, annars kan inte Liberalerna vara kvar.
– Min slutsats är att Liberalerna skall eftersträva ett maktskifte, en ny borgerlig regering. Jag vet att det finns olika uppfattningar inom partiet, men jag tror att vi har större möjligheter att locka väljare om vi pekar på Ulf Kristersson som statsminister, säger Olle Schmidt.
– För mig är det heller inte oväsentligt att Liberalerna försöker dra Moderaterna tillbaka i Bildts och Reinfeldts riktning och inte lämnar dem till KD och SD. Vi har all anledning att försöka motverka bildandet av ett högerblock, som agerar populistiskt, är emot globalisering och gynnar destruktiva EU-krafter.
Vikten av maktväxling har varit ett argument som förts fram genom åren i debatten. Olle Schmidt avslutar genom att påminna om den tid då Socialdemokraterna upplevdes abonnera på makten.
– Ger vi Löfven ytterligare fyra år riskerar Socialdemokraternas innehav av regeringsmakten, bland annat den viktiga utnämningsmakten, att mer eller mindre permanentas.
– Jag tycker också det är viktigt med växling vid makten. Det stärker demokratin och medborgarnas inflytande. Självfallet trumfar sakpolitikens innehåll behovet av växling vid makten, men vädring i maktens rum och korridorer skall inte underskattas, säger Olle Schmidt och avslutar.
– När jag växte upp abonnerade Socialdemokraterna på regeringsmakten, och ledande socialdemokrater drog sig inte för att använda olika former av smutskastning, när det brände till i slutet av valrörelserna. Socialdemokraterna är ett maktparti!
Ylva Tamm
